Elins blogg

Tack och hej!

2011-02-16T10:24:00.003+01:00

Nej men hörni. Att ha en blogg man sällan uppdaterar är bara fjaskigt tycker jag.
Det verkar helt enkelt vara så att jag tröttnat på bloggeriet, eller så har jag helt enkelt inte tid med det. Det börjar ju bli några års bloggande nu, och det har varit hur kul som helst!
Jag stänger ned min blogg nu och tackar alla som följt den!
Säkert kommer jag börja blogga igen. När inspirationen kommer tillbaka. Då ni.
Tusen tack alla!

Cliniderm

2011-01-18T18:05:00.001+01:00

Måste bara dela med mig av ett skönhetstips:
Cliniderms produkter, helt sagolika. Har fått chans att prova både dagcreme, nattcreme, cleansningmilk och ett serum som är underbart.
Doftar gott men diskret också.
Nu kommer jag överge allt annat.

Nya tag - igen

2011-01-18T17:06:00.002+01:00

Livet har återgått till det normala. J är inte sjukskriven längre och jag vet inte vem som är mest glad över det; han eller jag. Det blir bara för mycket att två vuxna och tre barn nöter på varandra i flera månader i ett litet hus.
Julledigheten kan bäst beskrivas med orden rolig och skönt. Vi späckade det med umgänge med släkt och vänner, åt härliga middagar och försökte vara ute med barnen och idka lite friluftsliv.
Min kokbok har sålt i nästan 40 exemplar, jag trodde aldrig att så många skulle vara intresserad av den. Det har varit hur kul som helst.
Så, nu har jag uppdaterat bloggen - jag skriver lite roligare sedan.

God jul!

2010-12-24T10:18:00.001+01:00

December

2010-12-20T11:53:00.002+01:00

Jag skulle bli förvånad om det fortfarande existerar folk som läser min blogg. Så fantastiskt dålig jag är på att skriva i den.
När jag går an här hemma med mina sysslor och allt bara snurrar, då kan det komma nån glimt som jag skulle vilja skriva om. Sedan försvinner den i dimman som det mesta annat.
Jag inser att jag är rätt off från verkligheten på många sätt. Journalist som jag är tycker jag mig vara hyfsat bevandrad i samhällsfrågor. Häromveckan undrade jag: vem fan är Julian Assange?
Herregud.
Sista veckan före jul nu. Massören som hjälper min arma rygg undrade om jag slitits med i julstressen. Jag slöt ögonen och funderade på vad jag skulle svara. För ett par veckor sedan kände jag av mina gamla magbesvär. Det är den där inre stressen som tär. Att ha mycket att göra är inte problemet, snarare ovissheten kring vissa inslag. Till exempel, jag frågade min svärmor vad vi skulle ta med till julbordet och fick ett svävande svar. Denna otydlighet visade sig direkt med ett skavande i mellangärdet. Tills jag bestämde att vi inte tar med nåt alls, vi bjuder tillbaka på annandagen. Då var det bestämt, skavandet försvann.
Särskilt mycket julklappar har vi inte heller. Jag tror vår jul blir lugn och underbar. LIte åkande blir det ju mellan två gårdar men det går bra. Och på annandagen är vi här med våra familjer.
Det bästa är att jag borgerligt nog bokat en städfirma 5 januari. När allt firande är över så kommer de och storstädar huset. MIn julklapp till mig själv.

Nuet, åren och egentiden

2010-12-03T23:46:00.003+01:00

Sitter med ett vinglas och lyssnar på bra musik på spotify och försöker njuta av den lilla egentid jag har nuförtiden.
Alla tre flickor strular på kvällarna. Mer eller mindre. Halv tio, oftast, då har vi fått en lugn stund hemma.
Mitt behov av egentid kommer i andra rummet. Ibland får jag nästan panik när jag inser att den går om intet.
Därför sitter jag här nu. Det är för sent på kvällen för att morgondagen ska kunna bli någotsånär hygglig. Ändå är klockan inte ens tolv.
Så det har blivit.
Jag försöker föreställa mig vår framtid.
När de stängda tonårsdörrarna grinar illa åt mig. När ingen vill vara med mig. När orden "hej då" utgör en fullgod konversation. När jag ligger i mitt dunkel och undrar om de druckit och inte vågar komma hem. När sprayflaskan viner genom rummet som stinker av freon och jag får en trött blick som säger att jag är en tönt.
När jag tänker de tankarna, då är det inte så farligt att resa sig, gå och blanda välling för sjuttioelfte gången, buffa babyns stjärt för att få henne på andra tankar och inte vilja suga på mitt bröst. När jag får krama och trösta efter en hemsk dröm. Eller när jag får se samma tjatiga dockteater för hundrade gången.
Det är just det. Att leva nu.
Inte är det så lätt.

Häcken full

2010-11-24T10:20:00.002+01:00

Jag har inte skrivit på länge. Mitt liv är ganska hektiskt men än så länge går det bra. MIn man har slitit av sig hälsenan och är sjukskriven och helt orörlig i princip. Jag är såklart glad att inget värre hände vår familj den där måndagkvällen. Det är jag tacksam över. Men nog är det lite tufft att nu måsta göra precis allt hemma. Jag är glad över min Fjällrävenjacka som jag fått genom jobbet, med den kan jag hämta in ved i snöoväder, dra soptunnan ned till vägen och hämta posten. I den klarar jag allt.
I övrigt håller jag på med en kokbok. Det har varit ett helt otroligt kul projekt. jag använder mig av en print on demand-tjänst i USA och ungefär 25 vänner och bekanta har beställt kokboken i förväg.
Jag har en nära vän som lever ekologiskt och miljövänligt. Av henne lär jag mig nya saker hela tiden. På grund av henne har jag nu beställt Bisfenolfria nappflaskor. Jag är stolt över mig själv men mår dåligt när jag tänker på att vi använt giftiga flaskor i fyra år.
Här är förresten min väns blogg: http://allehanda.se/mer/blogg?paper=ALLM&blogg=60
Inser att jag glömt att lägga till den i vänsterkanten på min egen, måste fixa det.

Duty calls!

Nya fynd

2010-11-10T09:04:00.001+01:00

Det var ett tag sedan jag upptäckte skönheten med loppis och second hand. Men jag har inte fattat att man även kan köpa julprylar där. I går besökte jag mitt favoritloppis, och där fanns julstjärnor och adventsstakar i drivor...vissa oöppna i sina Åhlénspaket. En tia, max femtio spänn.
Jag kom hem med två luciakronor, tre små ljusstakar, ett änglaspel samt fyra kitschiga tomtar som barnen kommer bli glada över. Summa 84 kronor.

Utvecklingssamtal

2010-11-04T19:43:00.002+01:00

Idag var det dags för fröken H:s utvecklingssamtal. Jag ser fram emot dessa samtal med både glädje och bävan. Det är underbart, såklart, att höra att ens barn är piggt, glatt, välanpassad och vetgirig. Men det brukar också kunna ge mig en smula dåligt föräldrasamvete.
Samtalet med fröken gick bra - och jag hade inget att "klaga" på när det gäller förskolan eftersom jag tycker den är kanon.
Fröken berättade att H älskar att lyssna på sagor och berättelser. Det kom som en total överrasking för mig. INte kan hon sitta och lyssna hemmavid, tålamodet saknas ofta. Och fröken berättade också att hon blivit gråtfärdig när H ritade en "gubbe", inte ens tre år gammal.
Då slog det där föräldrasamvetet till. Jag tänkte tyst att H kanske gjort massor med gubbar hemma men att jag aldrig haft tid att se dem, eller uppmuntra hennes uppenbara tidighet med att rita just gubbar.
Jag undrar när den dagen kommer då jag har ett helt och rent föräldrasamvete....kanske aldrig? Kanske ligger det i föräldraskapets natur att ständigt ha den där gnagande känslan av otillräcklighet.

Flick och pojkmodell

2010-10-28T10:06:00.002+02:00

Surfar runt på nätet och letar skridskor till barnen. En av de största sportaffärerna har enkla skridskor i storlekarna 27-37. Både flick och pojkmodell, står det.
Men de ser lika som bär ut....jag har letat info men ser inte vad som skulle kunna skilja dem åt. Förutom färgerna då förstås, blå och rosa.
Har färgerna nu blivit "modell"? undrar jag.
Eller kan man helt enkelt inte skriva "finns i pojk och flickfärg"?

Rastlös

2010-10-19T14:09:00.002+02:00

"Rasta hunden", ett Sundsvallsband som var i farten när jag var ung, hade en låt som hette Rastlös. Jag tänker på den allt oftare.
Rastlösheten river i mellangärdet med jämna mellanrum. "Men njut nu", säger folk. Eller som en kompis: "Jag tycker det är SKÖNT att vara hemma med barnen".
Jag har mina dagar. Ibland är energin på topp och jag älskar hemmavaron. Men så kommer en dag som bara är unken.
Jag har svårt för det inrutade, även om jag är en rutinfascist.
Jag vet vad jag gör 07:40 varje morgon, eller 11:30, eller 14:00 eller 15:50. Det är liksom inte jag....
Och lappsjuk blir jag. Härute på landet ser jag inte en människa på hela dagen. Det är nästan så jag studsar till när postbilen kommer.
Mindfulness. Nåt för mig?

Galet lugnt

2010-10-14T14:18:00.002+02:00

Sitter och dricker kaffe och är närmast uttråkad. Yngsta barnet sover och de två andra klarar sig rätt så bra utan min involvering.
Helt galet. När blev det så här? Har städat, grejat och förberett inför morgondagen då jag ska jobba. För tidigt att ta itu med middagen nu.
Hallå?? Är det ingen som behöver mig???

Listor

2010-10-06T15:21:00.003+02:00

Jag brukar halvskryta om att jag blivit ett strategiskt geni sedan jag blev trebarnsmamma. Som till exempel detta med packning. För att slippa stressa tills jag får magsår (tyvärr är det så att packningen ligger an på mig enbart i denna familj), så förbereder jag för detta i föera dagar i förväg. Jag har kommit på något så genialt som att göra listor för alla typer av utflykter. Dessa listor har jag i min I-phone (telefonen som gjort mitt liv så mycket enklare sedan den kom in i bilden), och tar fram när det ska packas.
Listorna kan tex se ut så här:
- Paradisbadet hela familjen
- Norrfällsviken weekend vinter
- Norrfällsviken weekend, sommar
...osv osv...
Detta får bli dagens tips till alla flerbarnsföräldrar.
God eftermiddag!

Runaway mum

2010-10-04T17:45:00.002+02:00

Den som lever med mig tvingas acceptera att jag då och då rymmer.
Det accepterar J, kanske därför att han själv har ett behov av att rymma. Hade någon tvingat mig att leva familjeliv til hundra procent, där man aldrig är ifrån varandra, då skulle jag nog inte bildat någon familj. That is a fact.
Sjukdomar och vakna nätter förra veckan, lite tjafs och bråk med den andre hälften. Samt en tragisk insikt att mina dagar ser identiska ut, gjorde att jag fick mig en liten dipp. Jag vet att mitt liv är rikt. Kolossalt. Dippar går ändå inte att undvika.
Så på fredagkvällen, dränerad, snorig och trött, packade jag in T i bilen och styrde kosan mot mammas och pappas lägenhet i stan. Pappa var där, jag tog med en låda sushi och två öl. Han drack upp ölen i tre klunkar medan jag packade upp sushin. Han är inte så mycket för det där med mys, min pappa.
Sen satt vi och såg "Mord i sinnet" och sedan somnade jag in bredvid bebisen.
Lördag morgon, in i bilen igen och mot Umeå. Träffade min nära vän S i stan, det blev lunch och sedan shopping. Och medan vi tog en lång långpromenad i höstigt solsken, gjorde hennes man J middag. Vegetarisk paj, rödvin, mycket prat och en film.
Igår åkte jag och T hem igen. Med ny energi. Och barnen har en mamma som pallar ett tag till, och är någotsånär glad och tålmodig. Måste ju vara ett bättre alternativ än en surpuppa, om än fysiskt närvarande, med ringar under ögonen.

Släppa kontrollen

2010-09-30T14:34:00.002+02:00

Antar utmaningen att påbörja ett inlägg fastän det är dagtid, och barnen är hemma. Kollar av i slutet hur många pauser det blev.
Okej.
När jag körde hem från stan med barnen i baksätet slog det mig plötsligt att det nog inte finns något annat så oförutsägbart som att leva familjeliv med småbarn. Det kan vara ganska uttröttande att ständigt aldrig kunna planera något fullt ut, att aldrig veta hur något ska bli/hur det ska sluta.
Paus.
Kanske är det det som är det som tar mest energi? och kanske är det därför jag, och många med mig, ständigt går omkring och plockar hemma, för att få bringa nån slags ordning i ett fullständigt kaosartat liv?
Paus.
Jag tänker att om jag bara gör iordning i skafferiet, med uppmärkta burkar och askar, då har jag kunnat ta kontroll över en liiten del iallafall? Man bildar små öar i vardagen där det får vara...ordning.
Denna insikt känns så befriande. För det har stört mig en del att jag tycks ha blivit pedant. Jag städar ofta, ställer iordning skor, sorterar saker, skriver listor, ställer iording i garderoben, märker kläder....kanske inte lika mycket genuin rengöring som just detta sorterande och plockande. Bringa ordning, kategorisera, få kontroll. Och många av mina vänner har det likadant.
Nu har jag liksom fått en förklaring till detta. Och det var skönt att veta att jag inte är en galen pedant som har något slags inre kaos. Det handlar helt enkelt om familjelivskaoset. De här funderingarna kom som sagt i bilen. Barnen var snoriga i morse och stannade hemma från dagis. Mina cirklar rubbades på en gång, jag brukar städa på torsdagar när de inte är hemma. Nu skulle det inte gå att genomföra (jösses). Barnen drällde omkring hemma och var rätt trötta när jag bestämde att vi skulle åka och äta på Max. Min plan var att de skulle somna i bilen...
Paus.
...och att de skulle då vara pigga och glada ikväll när jag och J firar blomsterbröllop.
De har inte somnat än.
Och trötta som djur är de.
Så är det, det illustrerar så jäkla bra detta familjelivslevande. Att aldrig veta hur det ska bli. Man har en tanke, idé eller plan, men hur den artar sig är helt oförutsägbart.
Paus.
Så säkert är det så att graden av kontrollfreak är helt förknippat med graden av plockande.
Nu har jag iallafall lyckats blogga, göra en Boeuf Bourgignon och dammsugit. Ikväll blir det lite vin och firande av fyra år i äktenskapet.

Tankar i förkylningstider

2010-09-29T14:55:00.002+02:00

Har drabbats av en otäck höstförkylning och lämnat bort storbarnen till farmor idag. Låg tidigare i soffan och glodde på Supernanny, enkelt förklarat ett engelskt program där familjer som har problem med sina ungar, får hjälp av en bastant och ganska sträng kvinna som lär ut några enklar tricks för att göra barnen till följsamma slavar.
De så kallade "Nanny-metoderna" har visst exploderat i min generation och psykologer tror att det beror på att vår generation är den första som inte haft auktoritära föräldrar (vilket jag ser som nåt positivt). Så när våra ungar trilskas så vet vi inte riktigt hur vi ska bete oss.
I Nanny kör man med påförande av skam som ett av många åtgärder för att få barnet lydigt och följsamt. När barnet betett sig illa får det sitta i tex en trapp och tänka över sina synder. Därefter tvingas det be om ursäkt, och dessutom pussa eller krama den person (exempelvis ett syskon) som det betett sig illa emot.
Tänk er själva, att vara djuriskt förbannad, och inte få chans att leva ut det, utan iställer pussas och kramas....
Och bara det att använda ordet "skämmas" i ett modernt hem?
Nej, Nanny ger jag inte mycket för. Dock har jag inga bra lösningar när kaoset inträffar hemma. Har ni?

Compact living

2010-09-27T09:46:00.004+02:00

När man bor fem personer på hundra kvadrat med endast två sovrum, då gäller det att planera smart. Vi har i princip inga förvaringsutrymmen och ingen biarea. Däremot är boarean välplanerad och det känns inte direkt trångt. (Jag vet att detta inlägg riskerar att reta alla storstadsmänniskor som tycker det låter mycket med 100 kvadrat på fem personer.)
T har sovit i en bebiskorg fram till nu. Jag har gruvat mig för att ta fram spjälsängen. För var ska den få plats, har jag tänkt.
Jag har nog lyckats trolla för rummet blev faktiskt ännu bättre efter mitt lilla ingrepp.
Några enkla grejer jag gjorde för att göra rummet mysigare:
- Köpte en stor rund ryamatta som sticker fram från under sängen.
- Satte upp en hylla ovanför T:s säng med korgar (som en "egen" textilkonstnär sytt åt mig) med hennes saker och nappar.
Bilder här då.

Brofint

2010-09-26T10:55:00.003+02:00

Vi har en provisorisk bro som inte blev mer än provisorisk när vi flyttade entrén och ytterdörren. Men det går att kompensera och göra fint ändå.

Dela allt?

2010-09-15T10:29:00.002+02:00

Stortjejerna delar rum. Det är inget stort rum, men vi har lyckats göra det mysigt med sovalkov, lekyta och fiffiga förvaringslösningar.
Äldsta dottern har börjat hamstra sina grejer, gömma dem på höga hyllor samt greja iordning en egen myshörna i sängen. Jag tänker att hon behöver eget space. Vårt hus är för litet för eget rum. Jag har också alltid tyckt att det är nyttigt att dela. Och visst, barnen gillar det, men ibland tänker jag att två systrar kanske inte bör dela på så mycket som våra gör. Samma rum, i princip samma leksaker, till och med underkläder delar de på då de har samma storlek.
Funderar och funderar.
Vad tycker ni?

Bygga självkänsla

2010-09-13T11:00:00.004+02:00

Tidigare i bloggen har jag resonerat kring hur man bygger självkänsla när det gäller barnen. Ett outtömligt och intressant ämne!
Förra hösten var jag farligt nära att dunka in i väggen. Jag fick hjälp med magsårsmedicin och terapi. Terapisamtalen kom mer och mer att handla om föräldraskapet, inte så mycket om jobbet och det tunga fackliga uppdrag jag hade haft och som lett fram till "kraschen". Beteendevetaren sa: "vi är inte kaptener i barnens liv. Det måste de själva vara. Vi kan bara försöka lotsa dem."
Det har jag tänkt mycket på. Försökt lotsa när det behövts.
I föräldraskapet möter jag då och då mina värsta rädslor. En av dem är att vara utanför, att inte höra till en gemenskap. Rädslan har följt mig hela livet och när jag nu är mamma till tre, är det lätt att flytta över rädslan på flickorna. Att de inte ska få tillhöra en gemenskap, inte få kompisar etc. Jag håller dem utanför rädslan men måste jobba med mig själv då och då.
Äldsta dottern leker med två kompisar på Knasiga Kojan. Hon hänger inte riktigt med i leken och halkar efter. De andra två tycker det är hysteriskt kul att hon försöker komma ikapp dem. Till slut gråter hon förtvivlat. "Jag får inte vara med dem", berättar hon för mig.
Jag känner omedelbart en så stark ångest att jag har svårt att stå kvar på benen. Febrilt försöker jag leta fram det jag lärt mig hos beteendevetaren:
Vad jag INTE bör göra:
- Ta henne och åka hem mitt i konflikten.
- Gå till flickorna och fråga om hon får vara med.

Istället:
- Jag tänker att de är fyra år och då kan vad som helst ske. Allt är naturligt för en stund.
- Jag säger lugnt att så kan det vara ibland, kanske om du väntar en stund och leker för dig själv så kommer de nog ska du se.

Hon är besviken, ledsen. Men gör som jag säger och jag försöker att inte lägga mig i mer. Till slut har hon närmat sig vännerna igen och allt flyter på.
Vinster: hon har på egen hand fått leva sig igenom en besvikelse (en bagatell men ändå), känt efter hur det känns, kommit ut på andra sidan med livet i behåll.
Och samma för mig.

En sten har lagts till självkänslobygget.

Några av sommarens många loppisfynd

2010-09-11T23:29:00.003+02:00

Inredningsfix!

2010-09-08T14:13:00.004+02:00

Som jag tidigare skrivit i bloggen har jag två problemområden i mitt vardagsrum.
Det ena är ett mörkt hörn där matsalsmöblen står. Inget fönster som kan släppa in ljus. Det andra problemet är en liten väggstump mellan två rum/dörrar. Där har jag tidigare haft en väggfast hylla med allehanda prylar på, och under stod en fåtölj.
Länge kände jag att dessa prylar/möbler stod helt fel.
Men en Feng shui-kvinna hjälpte mig, och nedan ser ni resultaten.
Det mörka hörnet har fått mer ljus med spegel och ljusa detaljer. Väggstumpen har fått mer liv med fotografier och spotlights, dessutom har den tunga fåtöljen tagits bort.
(slangen man ser i spegeln är till dammsugaren, som alltid står framme hemma hos oss...:-))

Igång igen!

2010-09-08T10:27:00.002+02:00

Känner att jag fått förnyad energi att fortsätta bloggandet. Jag tycker mig ha så mycket åsikter i min hjärna, och det börjar bli tröttsamt att dunka ut dem på Facebook.

Hemmamamma på heltid och jag trivs faktiskt mycket bra. Jag har förändrats i min mammaroll, blivit mognare och lugnare. När E var nyfödd var jag rastlös hemma, även med H. Nu njuter jag, inte minst av de ensamma förmiddagarna med T när storbarnen är på dagis. Vi myser och kramas, och när hon somnar vid 10-tiden så får jag en timme bara för mig själv. Lyxigt.
Vad fyller jag hemmatiden med då? Jag är ingen lekare, tycker inte det är så roligt att sitta med lego eller klä på barbies. Tycker också att två nästan jämnåriga barn ska klara av att leka med varandra utan den vuxne. Men jag är såklart med, ser och hör och bekräftar dem. Men pysslar också med mitt. Kollar nya recept och lagar mat från grunden, sådant man inte hunnit förut.

Bloggen blir mer uttömmande, jag lovar. Ville bara ha en mjuk övergång :-)
Återkommer....

En paus

2010-06-22T16:15:00.000+02:00

Jag tar en paus från bloggandet. En trebarnsmamma måste hårdprioritera. :-) Bloggandet hoppas jag kunna återkomma till, kanske redan till hösten. För roligt är det, att få reflektera, klura, kritisera, flamsa och bara skriva.
Lilla T har kommit till oss. 15 juni 10:05 plockade de ut henne med planerat kejsarsnitt. Nu känns livet ännu rikare och vi ser fram emot åtta orörda veckor tillsammans hela familjen.
Ha en bra sommar!!

I väntan

2010-06-01T10:41:00.002+02:00

1 juni idag och min första lediga dag av totalt sju. Vi går i väntans tider, men den här gången är inte väntan omringad av ovisshet. Vi vet att tredje underverket ska komma vecka 24, med planerat kejsarsnitt. Det var inget jag egentligen ville - men den här gången kan det vara det bästa alternativet. För mig har det varit en process att gå igenom allt i tanken, att sakta vänja mig, sätta mig in i hur det kommer att vara. Först kände jag mig snopen, sedan lite lättad, därefter kom frågorna, en smula rädsla, och nu acceptans. Det svåra blir att inte få känna barnet hud mot hud på en gång, istället ligger jag grönklädd utan känsel från bröstkorgen och ner. Nu tänker jag att pappan får en viktigare roll, maken J har sagt att det jobbiga vid en förlossning är känslan av att inte ha någon större funktion. All fokus på mamman, både före, under tiden och efter. Nu blir det kanske J som tar barnet i famnen före mig, som byter blöja och sitter hud mot hud.

Barnen får vara på dagis dessa sju lediga dagar. Det unnar jag mig. De får sova ut och ha en skön morgon vid teven, sedan skjutsar jag dem och J hämtar. Jag har extremt värk i ryggen på eftermiddagarna och kvällarna så upplägget passar jättebra.
Idag åkte jag till Willys, plockade bland matvarorna och tog det lugnt. Sedan hem till tystnaden, kaffe i trädgården. Nu är klockan elva och dagen ligger helt orörd framför mig.

Fröken Kommissarie

2010-05-20T20:15:00.002+02:00

Serien "Kommissarie Anna Travis" blev såklart måltavla för mig när den startade förra veckan. Älskar engelska deckare och de flesta är av god kvalitet.
Anna Travis vacklar lite även om jag kommer fortsätta titta. Bra skådisar och rafflande handling. Men ur feministisk synvinkel har den ett flertal problem:
- Anna, hur kompetent och framåt hon än är, blir ideligen objektifierad. Är det inte under killarnas busvisslingar så är det under tjejernas kritiska ögon.
- Den fete och storrökande chefen, minst 25 år äldre än henne, har inga problem med att självsäkert stöta på henne. Till hennes delvisa förtjusning.
- När någon någongång ifrågasätter om hon kommer ro iland ett visst uppdrag, försäkras denne om att "hon är ju Jimmys dotter". Man behöver alltså dra in en man för att säkerställa att kvinnan är kompetent nog.
I den första delen löste Anna hela mordgåtan. Nu väntar jag med spänning på om hon kommer att få en befodran och om synen på henne förändras. Och, inleder hon något med chefen, då lägger jag såklart ned tittandet.

Feng shuiad!

2010-05-12T14:26:00.003+02:00

Jag gillar Feng Shui och i synnerhet Feng Shui i inredning. Jag har två problemområden i mitt vardagsrum. Det ena är ett mörkt hörn där matsalsmöblen står. Inget fönster som kan släppa in ljus. Det andra problemet är en liten väggstump mellan två rum/dörrar. Där har jag en väggfast hylla med allehanda prylar på, och under står en fåtölj.
Jag följer en Feng Shui-blogg och genom att publicera bilder på dessa problemområden där, har jag fått exklusiv hjälp! Jag behöver inte göra om hela vardagsrummet med dyr inredning. Några enkla grepp bara kommer att lösa problemen.
För er som är nya med Feng Shui kommer här några enkla tips:
- Se till att blanda elementen vatten, jord och eld. För mycket jordiga inslag, som exempelvis fyrkantiga tavlor och former, bruna detaljer, mattor och prylar, gör att det ser tungt ut. Pytsa då in en spegel, en lampa, någon ljus detalj för att lätta upp.
- Inga hyllor ovanför platser där du sitter och ligger. Reptilhjärnan jobbar i bakgrunden av rädsla för att något ska falla ned från hyllan.
- Sovrummet ska vara fritt från intellektuella stimuli så som böcker. Inga foton på anhöriga....dåligt för, sexlivet? :-)

Pimpat lite

2010-05-06T20:32:00.006+02:00

Skötbordet som jag hittade på Blocket för fyrahundra spänn blev bedårande fint efter min och svärmors framfart. Det var en del bök med det men det var det värt. Jag och E tog ju bilen och hämtade det i Härnösand, mannen till hon som sålde det fick slita för att få upp det på mitt biltak. Jag fastnade för det direkt när jag såg det på blocket. Lagom stort och med generösa förvaringsutrymmen. Dock trist och fult i hemsk furufärg och furuknoppar.
Resultatet här då:

Hitta rätt

2010-05-04T19:13:00.002+02:00

Natten:
23:00 somnar
00:45 första toabesöket
02:30 H kommer, passar på att göra andra toabesöket
03:30 E kommer och det blir trångt i sängen, försöker ändå sova.
04:15 inser att det inte går utan lägger mig åt andra hållet i sängen. Hittar en ställning där jag ligger halvt diagonalt över sängen och skyddar magen från två par småfötter.
04:17 går upp på toa och lägger mig sedan i diagonalt läge igen.
05:30 H vaknar och ska ha välling
06:00 E vaknar och ska ha välling, vid det laget har J vaknat (för första gången)
07:15 stiger upp

Funderar allvarligt på att slänga ut sängen - den är för liten - och istället köpa resårbottnar på Ikea att lägga direkt på golvet. Tjong bara, tvärs över hela rummet, 220 cm brett.

Hon gör så rysligt fint på tomten!

2010-05-04T10:27:00.003+02:00

Tre nattskift och jag kan passa på att göra bort några göromål dagtid (jag vilar också förstås).
Löven som överfyllt vår tomt har stört mig ett tag så idag tog jag tag i räfsningen, orkade dock bara någon timma och har då gjort bort någon sjättedel. Så är det med stor tomt. Stor tomt och litet hus, är det ultimat för en trebarnsfamilj tänker jag stilla....
Laddar nu för att gå in i förrådet där vi under ett år slängt in saker huller om buller.
Blev väldigt stolt över E häromdagen. Som vanligt tjafs när vi skulle klä oss och åka iväg. Hon ska ha tunna finkläder anser hon. Samma visa varje gång. Jag röt till och sa att vi skiter i alltihopa. Då funderar hon ut en kompromiss. "Så här gör vi mamma. Jag tar de här kläderna i bilen bara, sedan byter jag om hos farmor".
Okej sa jag, bra kompromiss. Och hon höll sin del av avtalet och blev väldigt uppmuntrad av mig.
Med H väljer vi striderna nu. Om hon vill ta med sig två skedar i bilen, låt gå. Sedan kastar vi oss hejdlöst in i andra konflikter där hon inte kan få vinna. Välja, välja.
Blev illa berörd av en scen undet valborgsfirandet. En mamma tog sitt barn i overallens krage framtill och släpade iväg det. Alla barn lekte men det här barnet skulle stå stilla bredvid föräldrarna ansåg de. Jag fattar inte varför men ska väl inte lägga mig i den biten. Tycker bara det var så respektlöst att lyfta barnet på det sättet.
Vecka 33 nu och sju veckor till trean kommer. Vi har några fina tjejnamn: Tora, Hilda, Ada...inga killnamn ännu. Skötbordet är på plats och alla bebiskläder ligger vikta därinne. Så underligt att det om några veckor kommer en liten person som ska bo hos oss, och som vi inte känner.

Natten

2010-04-29T13:55:00.001+02:00

Antal toalettbesök 5
Antal barn som kommer trippande 2
Antal gånger ordet tutte nämns 4
Antal gånger namnet Anita nämns 2
Antal barnsparkar (inklusive trean) i magen 4
Antal gånger maken vaknar 0

Viljestyrka

2010-04-28T10:00:00.002+02:00

Hemma har vi börjat acceptera att H:s utbrott och envishet är ett karaktärsdrag och inget som "kommer gå över med åren". Förhoppningsvis lär hon sig hantera sin ilska, sina känslor, men viljestyrkan och tjurskalligheten hör nog hennes personlighet till. Gäller bara att vrida det mot något positivt.
Tuttavvänjningen på dagtid går ju så sakta. I tre månader har vi kämpat - det "normala" är nån vecka.
Idag skriver Lars H på sin blogg om timeoutstol på dagis. Vi har aldrig kört med timeout. Att kräva att barnet ska sitta still på en stol och tänka över sina synder för att sedan be om ursäkt, det känns bara så femtiotal. Jag utgår ifrån att något sådant system inte finns på vår förskola, men det vore intressant att se hur de gör när barnen är "olydiga" (ett ord jag inte gillar men kommer inte på något annat).
En bekant berättade om en effektiv metod som funkar i skilsmässofamiljer: man hotar barnet att det inte längre får bo med familjen, utan får flytta till den andre föräldern. Då har man gjort två allvarliga fel anser jag: hotat om en allvarlig isolering där tryggheten rycks ifrån en på ett bryskt sätt. Dessutom har man lagt det som ett straff att måsta vara med den andre föräldern - vilken respekt har man visat denne eller denna då? Nej, det var nog det absolut värsta hot jag någonsin hört.

Boa del 3

2010-04-21T09:33:00.003+02:00

Del två i boandet bestod av att putsa hälften av fönstren utvändigt. Sedan blev det soff och teveläge...
Idag är min sista kväll att arbeta och jag är dödast. Del tre i boandet är rensa i datorn och bränna skivor.
Planerar också för en tripp mot Härnösand och Sundsvall i helgen, jag och E åker ner för att hämta ett skötbord vi köpt på Blocket, sedan hälsar vi på våra kusiner. Skötbordet ska målas grått och så ska jag sätta fast nya handtag och krokar.
Första bilden på mig som gravid togs idag, av mig själv. Vi är hopplösa. Från E:s tid finns det massor av bilder, även tagna av en kollega till mig, svartvita och konstnärliga. Med H finns ett par bilder.
Här är iallafall bilden, mig iförd en ny tunika från Indiska som jag föll för direkt; dit gick också mina sista 200 kronor jag hade av lönen.

Boar!

2010-04-19T10:49:00.010+02:00

Ungefär två månader innan en ny person ska komma och bo hos oss, drabbas jag av il av att boa. Jag vill rensa, fixa, stäla iordning och förbereda. Detta, tycker jag mig ha läst, är en kemisk grej som händer i kroppen och som är svår att undgå.
Badrummet är färdigt så när som på ett nytt skötbord som jag hittat på Blocket och som kommer till oss till helgen. Efter boandet i badrummet upptäckte jag att vi haft en ful gammal byrå stående där helt i onödan: sängkläderna får med god mån plats i högskåpet, och efter min rensning blev det till och med plats över.
Bilder kommer här.

Veckans fynd

2010-04-17T16:37:00.002+02:00

Jag har blivit närmast besatt av att hitta fynd på second hand. Det beror inte på att jag är dumsnål, det beror helt enkelt på att jag blir oerhört lycklig av återvinning och att spara en liten slant som kan användas till annat roligt.
På blocket hittade jag i onsdags ett myggnät och en ståbräda till vår vagn (som vi fått gratis av vänner). 120 pix.
Idag tog jag en sväng förbi Röda Korsets second hand, som så lämpligt ligger granne med tidningshuset, och hittade en cykelhjälm till H, 20 pix.
140 kronor alltså för ståbräda, myggnät och cykelhjälm. Jag fick också syn på en närmast oanvänd ligginsats till vagnen för 100 kronor, dock hade jag inte mer kontanter på mig. Och en matstol man hakar fast i bordet, för 75 spänn. Tror det blir en tur dit igen till veckan.

En hemsk morsa

2010-04-16T19:44:00.002+02:00

Hur jädra pedagogisk man än är, hur mycket tålamod man än berömmer sig själv för att man har, lika mycket verklig människa av kött och blod är man.
Idag har jag varit en hemsk mamma. Jesper Juul och Lars H hade använt mig i nån kommande bok om de sett mig.
Jag och E har nästan aldrig sammandrabbningar. Vi når varandra bra genom kommunikation och kramar. Blir hon förbannad eller ledsen så hjälper det i 99 procent av fallen att bjuda in henne till famnen för en pratstund om hur hon känner och tänker.
Idag var både hon och H i sitt esse, och vi var på stan, på kafé med kompisar.
För att göra en lång historia kort: tålamodet tar slut, magen är i vägen, låren värker och ögonen grusas av trötthet. Allt rämnar för mig. Jag halvt släpar iväg med E, spänner blicken i henne, hytter med fingret och väser hot och kränkningar.
Två minuter senare går hon snällt, tyst och dovt snyftande bredvid mig, håller krampaktigt min hand. Hon är rädd att jag ska dra - det var nämligen ett av hoten.
Jag inser att jag ska be om ursäkt.
Så jag böjer mig ner. Säger "förlåt E, mamma var inte snäll nu. Jag blev trött och less och hade rätt till det men jag skulle inte ha skällt på dig och sagt de där sakerna." Ytterligare fem minuter senare leker hon glatt i lekhörnan i gallerian. Ytterligare fem minuter senare har hon fått såpbubblor.
En timme senare handlas två par skor åt henne i en butik.
Ytterligare sju timmar senare sitter mamman fortfarande med en dov värk i mellangärdet.

Följer Lars blogg

2010-04-13T10:29:00.002+02:00

Har lagt till en ny blogg i min blogglista, det är barnläkaren och författaren Lars H Gustafssons blogg. Jag gillar hans tankar på att "uppfostra" självständiga barn utan bestraffningsmetoder, belöningssystem, timeout, skamvrå etc.
"Jag vill att mina barn ska vara olydiga" menar han lite skämtsamt och jag håller med. Jag vill inte ha rädda ungar som tidigt fått uppleva skam och vilka konsekvenser det kan få när man inte beter sig som de vuxna vill att man ska bete sig. Barn ska inte uppfostras som hundar och måsta underordna sig föräldrarna i allt.

En kanonlördag

2010-04-10T22:45:00.002+02:00

En härlig dag är till ända. Den började klockan sju, någon sovmorgon blev det således inte. "Vill se Pippi", sa en rödblommig och mycket söt liten H i nattlinne när hon väckte oss. Vid åtta steg resten av oss upp, vi gjorde mackor till pappa J som fyller 32 idag. Presenten blev en Donna Karan parfym - vi tyckte nog alla att hans enda parfym från 2001 hade blivit lite urmodig. :-)
Sedan åkte jag, barnen och mormor på Paradisbadet. E rör sig allt mer djärvt i vattnet. Ett styng av dåligt samvete för att vi varit så extremt lite på badhuset. Bättring!
Efter badet, lunch med morfar och sedan hem och sov middag i en och en halv timme. Under bortavaron hade J förberett för att äntligen färdigställa vårt kök som stått klart i 1.5 år - det som saknats är en tapet och en glasskiva. När allt är färdigt ska jag Feng Shuia rummet en smula.
Efter tupplur, iväg till farmor och farfar i stugan i Norrmesunda. Skoteråkning och oxfilé på grillen. En kanonmiddag som avslutades med kaffe och tårta innan hemfärd. Vid åtta var det forfarande ljust.
Minsann går vi inte mot lättare tider.
Lättare hjärta.
Godnatt.

Fredag och nuet

2010-04-09T22:30:00.003+02:00

Här råder en stillsam sällsynt frid. 22:30 och barnen sover sedan halv nio (det blev försent men det KAN ge oss en smula sovmorgon imorrn och det mottages tacksamt), maken har däckat i soffan och jag har stökat undan. Finns det något jag avskyr så är det att stiga upp en lördagmorgon och det är disk i köket och allmänt skräpigt.
På tal om skräp så var vi rätt skräpiga både jag och J när vi kom hem samtidigt idag. Lade oss i barnens sängar och sedan förflyttade vi oss till dubbelsängen där vi fortsatte skräpa ett par timmar med barnen. Böcker och lite bus och gos. Jag upptäckte att vi verkligen var i nuet. Barnen hade ätit och vi beslöt att ta en sen middag själva. Två timmars drällande i sängen och man såg på ungarna att de njöt. Ingen klocka, inget "vi måste", eller diverse uppmaningar. Bara vara.
Tänker tillbaka på hur jag egentligen mådde förra våren. Inte bra. Inre stress som satt i mellangärdet, men jag fattade det inte då. Jag inser först nu att jag ofta var i en annan, mer mekanisk värld. Frågor från barnen hörde jag som i ett burkigt ljud. Sen kom ju magbesvären men då hade nog det burkiga pågått ett tag. Jag kan fortfarande bli så där. Sjukligt stressad över oredan hemma eller todolistor som hopar sig i skallen på mig. Då stannar jag. Skriver en lista, det minskar stressen om man får sakerna ur huvudet och på pränt. Struktur. Och så jobbar jag med att tänka att när barnen lagt sig kan vi röja upp. Men inte nu. Nu måste jag först ut det burkiga.
Tio veckor kvar till förlossning.

Söndag

2010-03-28T20:28:00.006+02:00

Rastlösa behöver-stimulans-mamman beslöt sig att bli en pysselmamma för en dag.
Idag blev det. Jag tog fram flirtkulor, färg, glitter, äggkartonger och fjädrar. Sedan fick barnen gå lös på alla grejer, hur de ville.
Därefter gjorde jag ett långkok och bjöd in mormor och morfar. Pysselpappan gjorde EGEN korv under tiden.
Nu sover barnen, gästerna har åkt och pysselmamman ska bli konsumera-cola-och-film-mamman. Medan pysselpappan för två timmar sedan stack till en kompis för att få uppleva lite av dåtiden som inte kan komma tillbaka.

Tokiga mamman

2010-03-25T19:39:00.003+01:00

Jag blir full i skratt när jag tänker på hur fullkomligt omedvetna mina flickor är om de genuskompensatoriska aktiviteter jag ägnar mig åt i deras uppfostran. Jag vill inte vara en hysterisk galentunna som sprutar ur mig åsikter, så vill jag nog aldrig vara inför dem. Jag vill vara smart och öppen. Det är ju det allt går ut på; att erbjuda bredd, och senare - möjlighet till reflektioner.
Som när E innan dagis får plocka fram ett kit kläder hon ska ha. Det händer inte varje dag men rätt så ofta. Hon plockar ihop ett klanderfritt kit som färgmatchar och säger "det här blir jag fin i".
Jag låter henne klä sig och sedan frågar jag henne om det går att springa och hoppa i kläderna. Varpå hon börjar kuta runt i huset som en blådåre. Sedan bekräftar hon: ja, det går att springa, busa och leka.
Idag tillbringade jag en god stund i en leksaksbutik. Jag vill fylla påskäggen med annat än godis. Det hade varit lätt att slänga ned lite tingeltangel, Hello Kitty-figurer som inte kan vändas till mycket, eller nåt slimmigt lypsyl från HM.
Det blev varsin studsboll (så de kan springa omkring som blådårar) och varsin Pixi-bok.

Hittat i en bil

2010-03-24T21:05:00.002+01:00

Två diadem, en använd kissblöja, en oanvänd blöja, två tommar tablettaskar, en smutsig tröja, två barntrosor, en påse pant, ett bilbatteri, två tidningar, fem lösa cd:s, ett misshandlat läppglans, en trasig bilkarta, två barnböcker, ett par galonbyxor, två udda par handskar, en keps och ett rep.

Familjeliv.

Lyckolördag

2010-03-20T19:16:00.002+01:00

Den här helgen har jag tur. Min goda väninna Anita från Luleå är på besök och som vanligt innebär hennes och min samvaro massor med mat, prat och goda filmer.
Idag tog vi en stadstur i solskenet. Avverkade några butiker och åt en hyfsad fikalunch i lugn och ro. Jag shoppade några pinaler jag tänkt använda till ett nytt inslag i mitt liv: egentid i badrummet. Det innebär att jag minst en gång i månaden ska låsa in mig med aromadoftljus i badrummet, sänkt belysning, och göra inpackning, rakning, peeling etc. Jag köpte doftljus, peelinghandskar och en lyxig kräm.
Men! Det mest lyckosamma fyndet var en köttslajsare av märket Nils Johan som jag hittade på Röda korsets second hand. Det var alltså en köttslajsare jag var ue efter; maken J gör inte så sällan rostbiff och då lånar vi alltid svärmors slajsare.
Plötsligt bara stod slajsaren där, på ett bord, den såg inte ens ut att höra hemma där. 25 spänn - priset var nog det bästa av allt.
Jag spottade också sex delikata små runda dessertskålar i mörkgrönt glas, det blev inget köp och nu ångrar jag mig bittert. Får kika på måndag om de finns kvar.
Nu har det ätits tacobuffé och en mysbrasa sprakar.
En lyckolördag.

Frilufsande

2010-03-15T10:19:00.002+01:00

De som känner mig vet att jag inte är en friluftsmänniska men gärna vill bli för mina barns skull. Så sent som i lördags deklarerade jag för min svärfar att det är helt värdelöst att frilufsa utan något att konsumera i matväg. Så i helgen drog vi iväg alla ut på en is och pimplade fisk. Min svåger drog upp några baddare som vi sedan grillade och käkade på bröd. Barnen var ute i cirka två timmar och det är bra för att vara dem.
Min svärmor tyckte jag kunde lägga ut ett bildbevis på bloggen så att folk ska se att jag "gör annat än skriver en massa skit i tidningen".
Jag utgår ifrån att det var ett sätt att skämta för så mycket skit skriver jag inte.
Men här är bilden iallafall!

8 mars

2010-03-08T16:55:00.003+01:00

Idag är det 8 mars. Internationella kvinnodagen. Dagen då tidningarna tycker det är legitimt att skriva om könsstympning, avsaknad av kvinnor i styrelser, kvinnofrid...you name it.
Jag känner bara en besk smak i munnen. Och inte är det gravidhalsbrännan för hör och häpna, allt behöver inte ha med mitt prekära tillstånd att göra.
Jag är less, less, less. På dumheter och idiotargument som bubblar över en hela tiden. Fan om jag inte ska ta och plocka bort glasögonen för min egen hälsas skull. Jag ser ju grejer hela tiden. På melodifestivalen tex, hur många programledare hade sagt till exempelvis hårdrocksbandet Heat "och tatueringar har ni också ser jag". Det sa man till Curcified Barbara, tillsammans med en mängd andra grejer.
Konstant, gör vi skillnad på män och kvinnor.

E hade kalas igår, tre dagiskompisar, en släkting och två andra kompisar kom för att härja hemma hos oss. Vi ordnade korvgrillning ute och det var väldigt lyckat. Därefter tårta inomhus och ungarna halv om halvt rev stället. de fick också massakera tårtan - till vissa av föräldrarnas stora förvåning. Äh vaffan, det är hennes kalas, inte mitt, sa jag. Bara för att de får gräva ned sina små händer i tårtan under glada skratt, betyder inte att de blir ohängda eller ouppfostrade sedan. Relax liksom.
När jag var liten hade jag en kompis som hade en farsa som var helgalen, i positiv bemärkelse. Under ett av hennes kalas fick vi kasta tårtor i ansiktet på honom.
Att jag släppte in karlen i mitt badrum 25 år senare är ett mysterium, men han är, trots det helgalna, en duktig mattläggare och badrummet blev snyggt.

Bebis

2010-03-05T09:02:00.001+01:00

Jag har blivit en Buzzador och får gratis testa en massa kampanjer. Som ni ser har jag nu lagt till en liten gadget där jag kan följa bebisens utveckling. Och de som läser bloggen kan göra det också. :-) Men framförallt, ni som är gravida, testa räknegrejen ni med!

Ingen riktig morsa

2010-02-24T11:33:00.001+01:00

Krönika

"Det krävs nog en viss typ av människa att klara av att få tre barn så tätt", sa en vän sedan jag släppt beskedet om att tredje barnet är på väg. Det värsta är att "den typen av människor" inte alls innefattar mig. Jag ser framför mig hur min vän menar en tålmodig supermorsa med superkrafter som älskar att föda barn på löpande band och som mer än gärna stannar hemma i tusen år för att leka med Lego på golvet.
I sommar blir jag trebarnsmamma. Trots det har begreppet mamma alltid känts främmande för mig. Hur kan en rastlös och otålig typ som redan efter tre föräldralediga månader klättar på väggarna, vara en riktig morsa? Hur kan en person som varken leker eller bakar, går på skogspromenader, åker skidor och tillverkar egen välling, vara en riktig morsa?
De tankarna har stört mig sedan 2005. Men nu får det vara slut med det. Jag tänker inte låta att samhällets idé om hur kvinnor och män, pappor och mammor ska vara, trycka ned mig.
Överallt på bloggar och forum läser jag om mammors - observera mammors - funderingar kring mammabegreppet. Definitionen av en pappa är både bred och djup, han kan vara allt ifrån en frånvarande skitstövel till en bullbakande hemmapappa. Allt är okej. Var finns alla pappatyper, all pappaoro? Alla pappabloggar som osar av osäkerhet och ångest inför livets största uppgift?
Förra veckan fick jag träffa Sofia Rapp Johansson som skrivit två böcker om sin miserabla uppväxt. Hon hade inget skyddsnät alls, hon blev sexuellt utnyttjad av sin pappa och hennes mamma uppmanade henne att ta på sig snygga underkläder när hon som tioåring drogs iväg till mammans knarkarkompisar. Hon började själv missbruka droger men ryckte upp sig till slut och sagan slutar såvitt jag vet lyckligt. Mötet gav perspektiv: jag är nog inte så pjåkig?
I början av 80-talet kom Nationalteatern med barnteatern "Kåldolmar och kalsipper". Den går varm hemma nu. Där finns en Sjörövar-Jenny som blir så less på ungarna och karln att hon sticker iväg ut till sjöss. "Håll klaffen små ungar här är mammornas sång", sjunger hon i låten "Mammarock". "Men en mamma vill också va flippad och glad och dansa med shejker i Hyderabad. Då skall ni få skåda en overklig syn: En vrålande mamma högt uppe i skyn!"
Jag sjunger den också och ungarna tycker det är hysteriskt kul. Men den här mamman ska ingenstans. Bara till jobbet en sväng, och på krogen någon gång. Och år 2034 kanske hon får till en liten semester på någon grekisk ö med ungarnas far.

Krönika

2010-02-15T15:16:00.002+01:00

Krönika i dagens tidning:
(Sara, jag snodde slutet från ditt inlägg på VF)

Sötiskillarna slår ut alla
Ta ifrån dem mobilerna. Tänkte jag ilsket när det stor klart att två ovärdiga artister stod som vinnare efter melodifestivalens deltävling i Sandviken. Ta ifrån alla fjortisar mobilerna så att de inte kan rösta på fel personer, tänkte jag. Eric Saade (vem är det förresten?) hade för mig lika gärna kunnat heta Ola, och Andreas Johnsson är så tröttsamt ointressant att jag ertappar mig själv med att tänka ut lösningar på världsekonomin när han visar sig. Snacka om noll utstrålning.
Värdig artist i lördags stavas Pauline. Så är det bara.
Unga sötiskillar slår ut allt och alla i år. Coola tjejer är inget att ha. Hittills består hundra procent av finalisterna av män. Man kan tycka att det är ett jämställdhetsproblem. Man kan tycka att det är ett jämställdhetsproblem att 60 av 69 låtskrivare är män. Så enkelt är det inte. Juryn vet inte vilka upphovsmännen är när de väljer bidrag, problemet är snarare att fler kvinnor måste in och fram i låtskrivarvärlden. Och vi 30-plussare måste för fasen lära oss sms:a och utnyttja vår rösträtt.
Som med det mesta finns det förvisso jämställdhetsproblem med Melodifestivalen också. Men det svåra är nog inte det som syns i siffror.
Snarare ligger problematiken på andra plan. En gammal förlegad och tröttsam idé om att kvinnliga artister ska visa badmode för att kunna göra intryck, medan exempelvis Pain of Salvation nöjde sig med slitna jeans och t-shirts. Kom som du är. Om du är man.
Studiomannen von Zweibergk, den respekterade, kom notoriskt med sexuella anspelningar kring de kvinnliga artisterna under pressvisningarna i Örnsköldsvik. "Hon lovar att hon kommer att ha den här klädseln på efterfesten...." sa han med hängande tunga om Jenny Silvers avslöjande outfit. And on and on. Han tog aldrig slut, karln.
I vår tidning lät vi intervjun med Jessica Andersson röra sig kring kärlek, ny man och eventuellt flera barn, medan Anders Ekborg fick ägna sig åt det som var tänkt: hockey med Foppa.
Machohyllningen av Dolph Lundgren är ett annat intressant exempel. Hans insats som programledare var pekoral. Numret var dock rätt kul och inte bara räddade det honom undan total katastrof, det gav honom superlativ på superlativ. Han var den som ”stal showen” hette det i medierna.
Av en kvinna hade det krävts bra mycket mer än några rader ur en Elvislåt och ett karateslag mot en iskub.
En vän och före detta kollega påstår lite cyniskt att det krävs en man för att vinna melodifestivalen. För att rädda oss från de senaste åren katastrofala resultat. ”We need a hero”, förklarade Perelli, Aldén och Grönvall (iklädda baddräkter, jajamen) i inledningsnumret i Örnsköldsvik. ”Where have all the good men gone and where are all the gods? frågade man sig. He’s gotta be strong and he’s gotta be fast”.
Lugn. Chansen är just nu stor att vi lyckas i Oslo i år.

Att kapitulera

2010-02-10T09:34:00.002+01:00

Jag har varit förälder i snart fyra år. Det är inte detsamma som att ha varit förälder i 30 år, men ändå.
Jag har lärt mig många saker. En av dem är att det knappast är någon vits att forcera saker och ting. Som att gå på pottan, eller sova i egen säng. Jag tror inte på metoder alls. Däremot uppmuntran och inspiration. Men i slutändan har man inte mycket att säga till om. När E var nästan 2 år försökte vi få henne att somna i sin säng. Vi var rätt bestämda och körde på metodiskt i tre veckor utan resultat. Till slut satt jag och grät bara. Vi kapitulerade och hon vann. Två månader senare kom initiativet från henne själv.
Detsamma nu med att få henne att inte komma till oss på natten. I tre veckor har jag gått tillbaka med henne, övertalat och uppmuntrat och sedan inte kunnat somna om.
Anledningen att vi vill ha dem i sina sängar har inget annat att göra än med bekvämlighet; jag kan inte sova om det blir trångt. I övrigt tycker vi båda det är mysigt att ha dem nära.
Iallafall, E ger sig inte. Hon kommer ändå. Hon har bestämt sig.
Igår pratade jag och J om hur vi ska göra. Förmodligen blir det kapitulering även där, dock inte på bekostnad av min sömn. Vi kommer bädda en madrass på golvet i vårt rum varje kväll som de kan lägga sig i när de kommer. Den kommer få plats när bebisen kommer också.
Så får det bli tror jag. Tids nog kommer man knappt få krama dem.

Prövningar

2010-02-08T21:38:00.002+01:00

Nu blev det så där igen; dålig uppdatering på bloggen. Skärpning. Men, har jag ens läsare? tänker jag.
Just nu prövas vi i vår lilla familj. E kräktes förra helgen, H den här helgen, E igen ikväll; spagge och köttfärs fulla vår säng där hon somnat till tonerna av Kåldolmar och kalsipper. Jag köjs (stavas?) och köjs, jag har extremt svårt med kräk. J får ta i ordentligt. Själv har jag varit hemma med ryggskott och kan inte röra mig. Allt känns - förlåt - överjävligt just nu.
Men helgen var rolig. Melodifestival i stan och jag jobbade på arenan. Salem Al Fakir vann, något annat hade varit helt otänkbart.
Ultraljudet gick bra, tredje underverket var 19 centimeter lång och hade ett näsben som tydde på att han/hon inte har några kromosomavvikelser.
Nu väntar vi stilla på att vi vuxna ska bli sjuka. Håller tummarna för att vi inte blir dåliga samtidigt, det är höjden av överjävlighet i den här kategorin.

Blått och rosa - igen

2010-01-25T13:31:00.003+01:00

Idag är det U-dagen. Ultraljud. Det är tredje och sista gången jag gör det. Det slår mig att allt som sker i denna graviditet, är för sista gången. Jo, så blir det. Maken och jag är överens om den saken. Nu börjar vi så sakta att se en tid inte alltför långt borta då vi kan satsa lite mer på oss också. Börja träna något, ha en hobby nån gång i veckan. Resa någonstans och sitta på en terrass i morgonrockar och dricka dry martini. Allt har sin tid. Nu ger vi 150 procent i två år till, men sedan hoppas vi att blöjornas och vällingens tid är förbi.
Inför ultraljudet har många frågat mig om jag ska "ta reda på vad det är".
I mina genusöron låter såklart denna fråga helt makaber. Men jag förstår ju vad som menas. Om det är en pojke eller flicka, inte om det är ett barn, kattunge eller utomjording.
Jag är av den åsikten att man inte får veta så mycket mer än vad som finns mellan benen. Jag får knappast hints som gör det lättare att shoppa eller inreda barnrummet.
Men, denna gång är jag ändå benägen att ställa frågan om kön. Motsägelsefullt va? Men jag återkommer till det där "för sista gången". Det här är ju sista gången. Och första gången jag isåfall frågar.
I ett forum läser jag en mamma som fått förklara för sin dotter varför de inte kan köpa rosa kläder til bebisen, för de vet ju inte "vad det är".
I serien Familjen Annorlunda, som jag och J intresserat följer, lyckades en pappa köpa blå tapeter till sitt tvillingpar (pojke och flicka), trots att BÅDA hade varit väldigt bestämda med att det var rosa de ville ha.
Ni ser, en mycket mycket laddad färg, som egentlgen står för ganska mycket av hur könen värderas under hela livet.
Mona Sahlin blev ordentligt åthutad för att hon köpte en märkesväska för 8000.
Reinfeldts märkesklocka för det trippla priset, gick obemärkt förbi.
Överallt finns denna "orättvisa". Och i botten, även om det är lite överdrivet, gnager detta med blått och rosa....

Utgå lite mer utifrån sig själv

2010-01-22T22:57:00.002+01:00

Efter allt Juul-läsande men även en massa egna reflektioner, funderar jag allt mer på hur man ska hantera sina barn på bästa tänkbara ickekränkande sätt.
Att jag igår morse, trött och illamående, hotade med att åka ifrån dem om de inte borstade tänderna och klädde sig pronto, är inget jag vill utveckla här i bloggen.
:-) Tvärtom vill jag bara visa hur duktig jag är...
En bra tumregel med det mesta är att fundera över hur man själv skulle vilja ha det.
Exempel:

Barnkalas: om min man sa att "det kommer 15 vänner till dig på din födelsedag och de stannar två timmar", så skulle jag känna stress. Vilka skulle jag leka med liksom?

Växelvis boende: om någon sa till mig att jag i minst 15 år skulle pendla mellan två hem skulle jag fundera över hur i h-vete jag skulle klara det. Nu förenklar jag, jag vet, men principen är intressant att fundera över.

Aktiviteter: om någon bestämde att min dag skulle se ut som följer: först skulle jag tillbringa ett par timmar i ett stort hus med en massa vuxna som jag skulle vara tvungen att konversera. Sedan skulle jag på jobbet och jobba fram till 17:00, därefter skulle jag skjutsas till fotbollsträning eller något liknande, så skulle jag tänka att det får bli en engångsföreteelse, inget jag skulle vilja göra varje vecka.

Funderar vidare....

Konstigt symtom

2010-01-22T10:03:00.003+01:00

Helt plötsligt, efter att ha mått bra i flera veckor, blir jag illamående, yr och hur matt som helst. Bara så där. Igår sov jag hela dagen, var lyckligtvis ledig så jag slapp karensdagen. Idag är det bättre men huvudet spränger och jag orkar inte ta mig för nåt.
Halva graviditeten har gått. Halva kvar då va?

I söndags började E sin första aktivitet. Jag har funderat hit och dit på detta med aktiviteter. En fyraåring som går nästintill heltid på förskolan BEHÖVER ju såklart inte en aktivitet. Men jag tänkte att det kan vara trevligt att efter en lång och ledig helg få sticka iväg en timme och leka av sig. Jag har pratat en hel del om detta med beteendevetaren som jag gått i samtal hos hela hösten. Om det här med aktiviteter. Hon är övertygad om att dagens ungar kommer att visa symtom på utbrändhet i tidig ålder. I stort sett allt sitter ju hos föräldrarna; förväntningar, vilja, önskan, ideal, uppvisande av status, social tillhörighet....
Iallafll så gillade E gympan, hennes kompis Tyra var också med. Vi föräldrar fick sitta med första gången men på söndag gäller det att slå ihjäl tid på egen hand.
Det klart det var helt fantastiskt att se sin lilla dotter hoppa på ett ben, slå kullerbytta och springa som en blådåre under hökens vingar. Tänk när hon tar studenten...

En annan sak jag läste var att vuxna tillbringar några minuter varje dag med att samtala med sina barn. Också det horribelt. Ibland dyker det upp undersökningar som säger att dagens unga mår sämre än någonsin. Jag får ofta bevis på att det inte är så konstigt. Aktivitetshest, statushets, prylhets, klädhets, pengahets, jobbhets, skilsmässohets. Listan kan göras lång.
Och det är klart det finns en hel del hets i detta hem också, men jag föröker hetsa bort så gott det går. Att vara ledig en dag i veckan med barnen är helt klart en sådan insats.

Naivistisk konst

2010-01-13T20:39:00.002+01:00

Jag kan inte låta bli att se på matlagningsprogrammet "Halv åtta hos mig". Idag var de hemma hos en konstnär som visade alla sina alster. Hans mamma hade också varit konstnär, ägnat sig åt naivistisk konst. De for med kameran över en av bilderna. Det störde mig att jag faktiskt inte kunde avgöra om det helt enkelt var crap men att modern räddat upp situationen genom att kalla det naivistiskt. Det slår mig att så kan man ju göra.

Tredje underverket har börjat ge ifrån sig små buffar. Bara lite, inte varje dag. Snart har jag, eller vi, gått halvvägs. Overkligt. Overkligt att tänka sig att man ska gå igenom ännu en förlossning. De två andra var bra även om det var smärtsamt såklart. Det är klart man gruvar sig.

Jesper Juul

2010-01-10T20:09:00.004+01:00

Helgen var helt ok. Kylan har släppt sitt grepp och igår sken solen. Min pappa ringde och bjöd ut oss på lunch. Vi hann med en lekstund i bibblan också. Idag blev det korvgrillning här hemma, barnen åkte lite snowracer och ville inte in i första taget, vilket är ovanligt.
Det kan bli väldigt intensivt på helger kan jag tycka. På veckorna finns chans att hitta egentid på jobbet men när helgen kommer ska förväntningar infrias och allt ska hinnas med, med humöret på topp. Det är inte alltid så lätt.
Jag har manglat mig igenom ännu en bok av den danske barnpsykologen Jesper Juul. Jag håller med i stort sett allt han säger. Tillämpar jag hans idéer fungerar det ofta. Den förra generationens syn på barnuppfostran är inte så användbar these days. För att inte tala om generationen före (...annars får du stryk!).
Själva grunden i Juuls teori är att barn är kompetenta och har rättigheter. Det handlar inte om fri uppfostran här (som jag hellre skulle vilja benämna slö uppfostran), det handlar inte om att barn ska ta kommandot och beslut, det ska vi göra. Men vi kan lyssna, bekräfta deras tankar och känslor och se dem.
Till exempel.
Traditionellt:
- Mamma, jag vill ha en glass.
- Nej.
- Mamma, jag vill ha en glass!
- Sluta tjata annars får du gå in i ditt rum!

Juulskt:
- Mamma, jag vill ha en glass
- Jag förstår det, det är gott med glass, men det blir ingen just nu för vi ska äta.
- Mamma, jag vill ha en glass!
(lämnar rummet och låter barnet sörja avsaknaden av en glass ifred)

Man ska vara glad när ens barn visar känslor. När de vågar vara arga, ledsna eller besvikna. Man ska inte då straffa dem genom att säga "nu får du gå härifrån för jag orkar inte höra ditt grin". Då förnekas barnet att visa känslor, och tystnar så småningom, kanske med en massa skamkänslor.
Bråk mellan föräldar, det är nyttigt att se. Visar inte föräldrarna att de kan bråka och bli ledsna, visar de heller inte att de är människor. Då vågar inte heller barnet bråka och visa känslor och tror det är nåt fel på honom/henne.

Ikväll fick jag tillfälle att praktisera. E slog till H helt oprovocerat. Jag blev rasande och schasade iväg E medan jag tröstade H. E grät från sitt rum. Jag kom på att strategin var helt fel. Jag gick till rummet, satte mig ned och försökte krama E som avvisade mig. Då frågade jag varför hon slog sin syster. "Jag ville inte leka med henne", sa E snyftande.
Då försökte jag krama henne igen och då gick hon med på det. Jag sa till henne att då är det bättre att komma till mig och fråga om jag kan ta hand om H så att hon får leka ifred. Bättre än att slåss. Hon blev genast glad.

En annan sak jag funderat på är om vi borde tillåta barnen att flera gånger per helg "möblera om" i vardagsrummet. De flyttar stolar och gör kojor, bäddar dockor och vänder upp och ned på hela rummet. Jag har ännu inte kommit fram till om vi ska tillåta det i den utsträckning vi gör. Mamma, 40-talist, tycker det är horribelt att barnen tillåts leka så, och hon tycker nog vi är slöa.
Jag och J har funderat. Leken gör att barnen blir mer påhittiga med vad man kan använda olika saker till. De fantiserar och har jättekul. Och så lämnar de oss i fred. Vi kan sitta och prata och dricka kaffe. Som Juul hade sagt: barn samarbetar hela tiden med de vuxna. Man ska inte straffa dem för att de samarbetar.
Ikväll lyckades vi få E att städa upp efter sig. Hon fick väldigt mycket beröm efteråt. Kanske det är det som är melodin.

Kränkningar är ett annat tema. Jag trodde aldrig jag kränkte mina barn, men naturligtvis gör man det. Omedvetet för det mesta. Juul säger att ett barn som kränks inte slutar älska sina föräldrar, det slutar älska sig själv till slut. Och så säger han att bortskämdhet inte betyder att barnet har för mycket av det han/hon VILL HA. Barnet har för lite av det han/hon BEHÖVER.
De orden får sätta punkt för kvällens inlägg.

Sjunde himlen

2010-01-06T14:22:00.002+01:00

När jag nu vid två tillfällen på kort tid tvingats ligga hemma har jag, medan det ändå förlorats massor av pengar, försökt göra det bästa möjliga av situationen. Sorterat saker, läst böcker eller sett på teve. På eftermiddagarna går det en serie som heter Sjunde himlen. Fastän den framkallar kräkningar kan jag inte låta bli den. Den handlar om en prästfamilj med många barn (den är naturligtvis amerikansk), alla barnen är lyckade och söta, mamman är hemma och går omkring med en tvättkorg och ler, pappan är familjens kloke patriark och livet är helt underbart. Förutom alla typ åtta barnen drar sig inte familjen för att även hysa in barn som det är lite synd om, eller föralldel svärsöner och svärdöttrar.
Serien är så genompräktig att smöret åker ut genom rutan. Igår avhandlades ämnet rökning. Ingen i prästfamiljen röker ju, liksom de aldrig smakar alkohol eller har hejdlöst sex (såvida de inte är gifta sedan 20 år tillbaka men sexet blir ändå aldrig hejdlöst skulle jag tro). Andemeningen i ämnet var såklart att rökning är hemskt, fult och omoraliskt och dem som röker kommer inte in i prästfamiljens hus. Ve och fasa, var det nu inte så att en av de präktiga prästsönerna ertappades med ett ciggpaket i sin byrålåda i gårdagens avsnitt? Jag kände genast hur jag började hysa något litet spirande hopp inför att familjen inte var så präktig trots allt. Men nej. I slutändan visar det sig att cigpaketet tillhörde en av de mindre lyckade inackorderade. Såklart!
Och samtidigt som min cynism haglar tänker jag också: men vaffan om världen såg ut som den gört i prästfamiljen så skulle ju världen vara en vackrare plats? Varför har jag så otroligt svårt för allt som är präktigt?

En dålig början

2010-01-05T10:47:00.004+01:00

Året har inte börjat tillfredsställande. En jobbig förkylning håller mig hemma från den enda möjlighet jag har att försöka kompensera för en månad med för mycket utgifter. Så nu ligger jag hemma i sängen och tycker lite synd om mig själv för detta är ju andra gången sedan november.
För några år sedan var jag med i ett nätverk på nätet där man kunde knyta affärskontakter. Jag var med i ett antal trådar, en av dem hette Författardrömmar och jag åkte även ned till Stockholm för att delta i en vinstinn träff med dem som deltog i tråden. Jag vet sedan inte vad som hände med drömmarna, det längsta en av dem kommit var ett manus i en byrålåda och kvinnan hade funderingar på att skicka det till ett förlag. Vilket hon gjorde också, påhejad av oss.
Manuset hette Isprinsessan och författaren Camilla Läckberg.
Som man skulle sagt i Västerbotten "det var som kul".
Nu ska jag kurera vidare.

2009 på en minut

2009-12-30T20:50:00.004+01:00

April 2000 - träffade maken J
Oktober 2001 - uppsagd från Ericsson med ett saftigt avgångsvederlag
Augusti 2002 - "författardebut" (inte riktigt men....)
November 2002 - långresa i Asien
Mars 2003 - hemma igen
Juni 2003 - första journalistjobbet
Augusti 2003 - journalistlinjen
Juni 2004 - examen
August 2004 - första riktiga jornalistjobbet
April 2005 - frieri
Juni 2005 - första fasta journalistjobbet och blev på smällen
Mars 2006 - blev mamma första gången
September 2006 - giftermål
Mars 2007 - på smällen igen
December 2007 - blev mamma för andra gången
September 2009 - blev på smällen för tredje gången

Ingen kan påstå att detta decennium varit innehållslöst.

GOTT NYTT ÅR!

Tisdagstankar

2009-12-29T09:45:00.003+01:00

För första gången i hela mitt liv känner jag ingen tomhet över att julen är slut. Jag är lättad och glad. Inte för att den var dålig, utan för att jag numera gillar att ta nya tag. The end is always the start of a new episode.
Julafton firades hos farmor och farfar. Där fanns det gott om folk och barn som lekte barnen trötta. E fick prova på skridskor; som med alla uteaktiviteter var hon måttligt road.
Juldagen hos mor och far. Det blev kalkon, modest antal julklappar och filmtittning.
Numera har vi en födelsedag mitt i allt, söndag kom hela familjen samt hela släkten på J:s sida för att fira H som fyllde två.
Och igår jobbdag.
Att jag är dödare än dödast är en underdrift, men helgen var i det stora hela kanon. Avslutade roligheterna igår med att efter jobbet gå ut och äta med en gammal vän. Det var så skönt att sitta och snacka gamla minnen och sleva i sig kyckling med cashewnötter. Jag trivs ypperligt bra med familjelivet, men det är helt nödvändigt att då och då träffa en intelligent och sympatisk kvinna.
Nu laddar jag för två nattpass innan nyårsafton.

Fastnat i blogg

2009-12-21T13:43:00.002+01:00

En relativt ny blogg som jag direkt fastnade i:

http://www.femforaldrar.blogspot.com/

Handlar om feministiskt föräldraskap (fast jag ogillar den benämningen), genus, könsroller med mera.
Hade stor behållning av bloggen. Läs ni också, och lär er nåt nytt.

Och apropå det, förlagen Olika och Vilda, som nu blivit ett, sprutar ur sig en hel del böcker där traditionella mönster ifrågasätts.

Tillkännagivande

2009-12-17T09:12:00.002+01:00

Happ, det verkar vara dags att berätta om orsakerna till mitt undermåliga bloggande på sista tiden.
Trött och illamående, som i en dvala. Den här gången inget magsår utan ännu ett spirande liv inom mig.
Nummer tre. Igår fick jag se den livs levande på ultraljud och först då, det kan jag erkänna, kände jag mig genuint glad. Barnet är planerat och välkommet, men mina symtom och även rädsla för om vi ska orka med, har överskuggat glädjen och värmen.
Men nu mår jag bättre, är piggare, äter järn och ser magen puta en aning. Detta tillsammans med det faktum att jag såg en liten hand fara upp mot ansiktet, gjorde att jag mer känner mig redo.
Än är väntan lång. I mitten juni, det är då det ska ske.

Måndagsreflektioner

2009-12-14T08:40:00.002+01:00

Jag har så udda tankar ibland. När jag körde hem från dagis nyss (jag jobbar natt), började jag fundera över hur bökigt det skulle vara att skilja sig.
En massa jobbiga frågetecken skulle behöva rätas ut. Var ska vi bo? Jag skulle inte kunna flytta till en annan stad eller ens en annan förort. Skulle vi ha barnen varannan vecka? Jag är säker på att det inte per automatik är den bästa lösningen alla gånger.
Om man träffade en ny man, skulle man då flytta ihop med honom? Om han i sin tur har några barn, skulle man ha alla barnen samtidigt eller dela upp dem i två "lag"? Hur skulle vi fira jul?
Jämarn vad jobbigt.
Min lärare på journalistlinjen gjorde den mest storartade lösning jag någonsin hört talas om. Hon och maken hade kvar huset och lät barnen bo där på heltid. De pendlade själva mellan huset och en gemensam lägenhet. I flera år.
Detta är ju svårt att genomföra om man träffat någon annan, men de klarade det. De lät den nya kärleken få vänta tills barnen blivit stora nog att kunna flytta och bestämma var de ville bo.
Nåväl, jag hoppas jag slipper tänka mer på detta.

Helgen som gick var jobbhelg. Jag hann en hel del saker, till exempel övervinna en rädsla. Det var det viktigaste.
Nu är jag ensam hemma. Tänker gå och lägga mig igen och invänta nästa nattpass.
Idag firar vi lucia på dagis. Tjejerna ska vara tomtelucior. Det blir kul att se.

En fjantig röst

2009-12-11T08:42:00.003+01:00

Det är tyst hemma, förutom gurglandet från kaffebryggaren. Jag är ensam hemma, det är mycket ovanligt. Det händer i princip endast var sjätte vecka då jag jobbar natt.
Det ska jag göra inatt, och kids är lämnade på dagis så att jag får några timmars vila.
Jag slits mellan känsla av olust och välbehag. Barnen hade kunnat vara hemma. Men då hade jag å andra sidan varit ett vrak ikväll.
När jag lämnade H på hennes avdelning kom det in en pappa med sin dotter. Hon är alldeles ny och det har gått trögt vid lämningen, det har jag sett.
Pappan pratade så milt med henne. Men det blev liksom så fjantigt ändå...sådär riktigt mycket bebbisspråk med en jättelarvig röst. KUnde inte låta bli att tänka mig pappan i en intim situation med sin fru. Lite...avtändande, om han nu skulle få för sig att använda den där rösten.
:-)

Uppsträckning!

2009-12-10T09:12:00.002+01:00

Jag fick ett udda mail av en snubbe som ägnar sig åt att ta reda på hur poppis ens blogg är. Min var oläst och opoppis. Det gjorde att jag bestämde mig för att skriva oftare. :-)
Jag vet faktiskt inte vad som gjort att jag segat med bloggen. Men nu ska jag sträcka upp mig själv.
Idag är jag kompledig, barnen på dagis några timmar. Spisar julmusik och tänkte julstäda. Vidare är alla klappar fixade, inköpslista på mat och ingredienser till julgodis fixat och idag anlände julkorten som föreställer två pepparkaksbakande barn. Det mesta under kontroll med andra ord.
På jobbfronten har jag ägnat mig åt en artikelserie som tar upp ojämställdhet i kommunala bolag och privata företag. En serie på tre delar som fick bra med cred av chefer, kollegor och läsare. Men den virvlade också upp en massa känslor och bevis på vilka strukturer som finns på vårt eget företag. Serien, tillsammans med att jag också har ett ansvarsområde som redaktör för Familjeliv, blev tydligen för mycket för vissa. På bakvägar fick jag veta att jag ifrågasatts som "lämplig" för detta uppdrag. Även artikelserien spottades det på. Klassiskt: den lilla jäntan tog lite för stor plats....tänker inte orda mer om det utan är tvärtom glad att jag med egna ögon, och så konkret, fick ta del av detta som man knappt tror existerar.
Och, i slutet av förra veckan kom ytterligare cred: min chef ska nominera mig till ett stipendium som koncernen delar ut. Dels pga serien, dels pga mitt envisa jämställdhetsarbete på företaget.
Nu börjar man se frukten, färgglad och saftig.

Suck

2009-11-24T16:30:00.002+01:00

Inte första gången antifeministen Per Ström kommer i min väg och förstör min eftermiddag.

http://www.expressen.se/debatt/1.1783286/mansfortryck-bakom-valet-av-malmstrom

Så fort en kvinna väljs till en ledande position, blir det en skum diskussion om kompetens. Ska inte kompetens styra? låtert det ofta. Som att det är en motsats till kvinna.
Dessutom ska vi vara jäkligt på det klara med vad kompetens är. Vilken kompetens efterfrågas? Vem avgör det? I de flesta grupper där någon ska utses, är det så penistätt att "kompetens" får en helt annan innebörd än om det varit en blandad grupp. En ond cirkel med andra ord.

Ingen har någonsin rivit upp himmel och jord för att tre män i rad valts till ledande poster. I vårt stora konferensrum på jobbet finns tio målningar på gubbar i kostymer, chedredaktörer genom tiderna. Ingen lyfter på ögonlocket åt att ingen kvinna någonsin lett redaktionen.
Ström kallar valet av Malmström för mansförtryck. Kommentarer överflödiga.

Kvotera. Jag undrar stillsamt om det inte är en form av kvotering när män gång på gång premieras och väljs, inte alltid efter sin kompetens.

Skriver en artikelserie om Öviksföretagens styrelser. Ingenting har hänt där på fyra år trots pengar, tid och resurser på att ändra på den snedvrida könsfördelningen.

Bygga självkänsla

2009-11-17T19:16:00.002+01:00

Fick mig ett konkret exempel till livs förra veckan när det gäller att bygga självkänsla hos barnen.
E vill inte ha en tröja för att på dagis säger de att den är ful.
Jaha, säger jag. Tycker du den är ful? Nej. Nej men då så. Du ska väl bara strunta i vad andra tycker. Dessutom är allt med Pippimönster coolt, det vet du.
Det blev lite grin men tröjan togs inte av trots att jag nog tycker situationen var rätt obehaglig.
Sedan slår det mig att det är rätt skrämmande om de börjat tjafsa om sånt på dagis. Fint, fult, vem får vara med, vem får inte.
Det gäller att börja bygga redan nu.

Luddiga mammagränser

2009-11-17T09:40:00.002+01:00

Den här bloggen är slumrande och det finns väl några anledningar till det som jag kan gå in på när tillfället är passande.
De senaste dagarna har jag funderat mycket på hur mycket luddigare mammagränserna är i detta hem, jämfört med pappagränserna.
Ibland känner jag att barnen håller på att sluka mig levande. Ordet "mamma" i ett mycket uppmanande tonfall, är det ord som förekommer mest känns det som. Särskilt lilla H har hittat effektiva sätt att fullständigt äta upp mig.
I mina samtal med kuratorn pratar vi mycket om föräldraskap och det faktum att jag har ett abnormt överdrivet rättvisetänkande när det gäller tjejerna. Ingen ska någonsin vara förfördelad. Vilket är omöjligt menar kuratorn. Att älska är en sak, men att ge exakt lika mycket vid varje vaken minut....ja det kan man ju testa men då ska man inte bli förvånad om man till slut ligger och spyr med magsår.
Det är dags för mig att sätta ner foten, särskilt mot H. Jag ska kunna dricka kaffe i lugn och ro utan att hon river i muggen. Jag ska kunna sitta på toaletten med en tidning utan att hon har sönder tidningen. Jag ska kunna säga till henne att leka för sig själv för jag faktiskt inte har lust just nu. Jag ska kunna sitta vid datorn en kvart utan att hon kommer efter 30 sekunder och kräver att få se "ompa" på datorn.
Pappan i detta hus skulle kunna se en dvd-film på 3 timmar, ingen skulle kräva hans uppmärksamhet. Detta har naturligtvis stört mig men jag inser att jag måste börja jobba mer så jag också. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, vilket är en av mina största rädslor och som ofta kommer upp under kuratorsamtalen. Jag är en människa med behov av lugn och ro och tid för mig själv.
Som idag, när barnen är på dagis och jag sitter i tystnad med en kopp kaffe, ensam hemma. Jag kommer ändå att göra min beskärda del av samhällstjänst mellan 15 och 24 inatt.
Nu dags att njuta ett tag.

Dagens ilskna noteringar

2009-11-02T09:57:00.004+01:00

En treåring har dött i svininfluensan. Stärker mig i min tro att mitt val kommer att skydda de svaga.

I ett forum på nätet läser jag om en mamma som är i valet och kvalet. Hon vill så gärna flytta till Cypern med sin nye man men det skulle innebära att hon bara kan ta med sig sin äldsta son som är fyra år. Den tvåårige sonens pappa skulle aldrig tillåta att barnet följde med så nu funderar hon på att lämna honom hemma och träffa honom var tredje vecka.
Kommentarer totalt överflödiga.

Jobbade i helgen och besökte ett arrangemang. Får ett mail där någon poängterar att det var flera tusen besökare där, inte flera hundra som jag skrivit.
Att vi ens var där var ett mirakel med tanke på arbetsbördan under helger. Men man kan känna, och visa, tacksamhet på olika sätt såklart.

Snart kommer luciakandidaterna i tidningen. Skönhetstävlingen är igång. Heja.

Things

2009-10-30T09:09:00.002+01:00

Vet inte om jag drabbats av total självkritik eller om jag helt enkelt ledsnat på bloggandet. Så fort jag är på väg att skriva tänker jag "men tro inte att du är så jädra intressant".
Skitsamma.

*
Sedan sist har vi hunnit med en weekend i Stockholm, mamma, jag och E. Det blev hektiskt men otroligt kul. För E:s del innebar det en tur på Junibacken, en träff med kusinen som hon inte sett på flera år och de connectade direkt. Så roligt att se. Två härliga och busiga tjejer, ganska lika till sättet. Och sedan stortremänningar som lärde henne viskleken och gav henne gamla leksaker och kläder.
För min del hann jag träffa kompisar, käka sushi och umgås med mina bröder.

*
På tisdag vaccineras E. Efter mycket om och med har jag bestämt mig. Jag är inte rädd för nuläget, men jag känner oro för framtiden. För andra vågen. Jag tror inte på några allvarliga biverkningar. Jag litar på Sverige, och dem som kan.
Det är lite intressant vilka valmöjligheter vi har i det här landet. Vi har råd och mod att avstå något som människor i andra länder skulle hugga av sig händerna för att få. Av den anledningen kan jag tycka att det känns respektfullt att ta emot det värdefulla som vi erbjuds. Another day in paradise.

*
Förvånas över hur tydligt vissa kvinnor lever underordnade sina män. De tycker inte det är ett dugg konstigt att överlåta viktiga beslut på sina respektive, så som vaccinering eller inte. Och andra viktiga ställningstaganden. "Det får han bestämma".

*
Och på tal om det gläds jag återigen över E:s förskolas genusmedvetenhet. Hon envisades med att ha finskorna på sig där idag. "Det är tydligt att man kan springa fort i dem", samt "De ser sköna ut", var kommentarer hon fick. Heja!

*
Jag älskar allhelgonahelgen. Då tar jag fram Faurés Requiem och tänder ljus och försöker vara lite stilla.
Jag hatar Halloween och inser trött att vi är så rädda för allvar och stillhet att vi måste dunka in amerikanska traditioner i våra liv.

När allvaret gör sig hörd

2009-10-13T20:40:00.003+02:00

E: Mamma, jag tänker på en sak...
M: Vad tänker du på?
Tystnad.
Tystnad.
E: Jag tänker på när du är död...
Tystnad.
M: (klichéartat) Det kommer dröja länge dit.
(Senare ojar sig maken J över att jag inte sa "ja man kan fundera kring döden och vad som händer då. Somliga tror att man blir en ängel i himlen, och andra tror att det bara slutar och blir svart)
Det tyngde i mellangärdet. För jag hoppas ju vid Gud eller vem det kan vara, att hon överlever mig. Det är ju så det ska vara.

Grejer på G

2009-10-13T16:49:00.003+02:00

Livet just nu är jobb, jobb och ytterst lite av annat.
Men! Jag planerar för något kul och lite radikalt, återkommer om det.
Och om två veckor åker mamma, jag och E till Stockholm och myser. Det blir en späckad helg med famill, vänner och släkt. E ska få gå på Junibacken och bio, och så ska vi shoppa kläder åt henne. Jag har inte berättat något än då hon sannolikt skulle tjata från morgon till kväll.
Under tiden får H vara hemma med far sin. Något som gäckat mig och skuld och bubblat upp med jämna mellanrum. Men man måste våga dela upp sig med barnen. Intalar jag mig.

En söndag i oktober

2009-10-04T19:36:00.002+02:00

Maken J och jag tog bilen och drog till Umeå igår efter att ha lämnat flickorna hos mormor och morfar. Vi tänkte fira bröllopsdag med goda vänner. Så blev det också och vi festade på en italiensk restaurang fram till midnatt och rundade sedan av hemma i vännernas lya. Det blev en ganska dyr helg men det var det värt alla gånger. Undrar hur länge sedan det är jag och J lyxade på restaurang tillsammans. Jag kommer osökt att tänka på de bekymmersfria åren i Luleå som tog slut sisådär 2005.
Ungarna hade haft det kanos hos morfars såklart. Massor av uppmärksamhet och godsaker. E har blivit närmast besatt av Rövarna från Skuleberget, pjäsen som pappa skrivit och som spelas vid Skulebergets fot varje sommar. Om och om igen vill hon höra om flickan Helga som råkar illa ut. Vi gör en barnvänligare version.
Här råder en stilla frid. Det sprakar i brasan och tjejerna har somnat i sitt rum, ett rum som börjar bli allt mer mysigt och ombonat. De sover utan avbrott på nätterna, och de kommer inte till oss. Vi konstaterar att det blivit lättare. Och vi konstaterar att vi klarat några tuffa småbarnsår med äktenskapet i behåll. Då och då kan jag tänka att kärleken bara blir djupare, trots mindre små hanterbara kriser.
Kursen i Stockholm var som alltid en slags dröm. När man träffar kollegor från alla Sveriges hörn ser man problemen vid den egna tidningen så tydligt. Det blir ett slags uppifrånperspektiv. Ombudsmännen omhuldar en och gjuter ny energi för det fackliga arbetet. Man får den tröst man ibland kan behöva.
Väl tillbaka i verkligheten tampas jag återigen med tidsbrist och otillräcklighet. Men ju mer kunskap, desto lättare.
En dusch nu, tända doftljus och laga te. Och krypa upp i soffan för sista avsnittet av "mannen under trappan."
Godkväll!

Gubbs in the woods

2009-09-27T19:40:00.002+02:00

Gubbar älskar verkligen andra gubbar. Gubbar har bara andra gubbar för ögonen.
Det senaste exemplet är spektaklet "här är ditt liv". Jan Eliasion, Micke Persbrandt och Svennis. Den sistnämnde så infernaliskt tråkig att jag somnade en gång i minuten.
Gubbar, gubbar, gubbar i soffan. Gäsp, gäsp och dubbelgäsp.
Jag är så jädra besviken på SVT att jag funderar på att sluta betala TV-licens.

Igår följde jag med kollegor ut på krogen. Jag insåg att jag inte varit på Olearys på flera år, visste inte ens att det kallas "Olles" numera.
Tacksamt nog mådde jag som en prinsessa imorse, annars hade jag inte tyckt det var värt det. Tunggung och fislukt sedan det blev rökfritt. Idioter och för mycket is i drinkarna. Varmt och kvalmigt. Men det var ett trevligt gäng iallafall.

En glad upptäckt

2009-09-24T13:50:00.004+02:00

Min nye chef är intresserad av genus -och jämställdhetsfrågor. Vadd lägger sig i mellangärdet. Äntligen är det inte bara jag som tar upp orättvisor på bästa bitterf***a-manér. Flera gånger har han tagit upp saker i tidningen men även hur vår redaktion är konstruerad. Fy fan vad obekvämt. Till och med för mig.
Igår skrev vi om en polis som ingripit i ett snatteri under sin lunch. Vinkeln var att hon var gravid. Först tänkte jag "ahmen fy fan". Sedan funderade jag ett steg längre. Om polisen är långt gången i graviditeten och inte får jobba ute längre (min kusin som är polis började jobba inomhus ett tag in i graviditeten) så var det ju coolt att hon bara inte kunde motstå att göra sin plikt trots att det innebar faror eftersom snattaren tros ha varit narkotikapåverkad.
Men om hon bara är i vecka 15 och fortfarande jobbar ute, vari låg det coola då? Hon gjorde bara sitt jobb, gravid eller förkyld eller vad som helst.
E ska få skidskor i jul. Jag pratade med henne igår om skridskoåkning varpå hon avbryter mig med "det är bara killar som kan åka skridskor".
Jag tog det lilla lugna och sa bara "det var konstigt, jag åkte skridskor och är ju
flicka".
Personalen på dagis uppmärksammade hennes nya allvädersstövlar idag med frasen "de ser väldigt sköna ut".
We are getting there, we sure are....patience, patience.
Å andra sidan läste jag i ett forum om en förtvivlad mamma som upptäckt att hennes fyraåriga dotter blivit fasthållen av fyra jämnåriga pojkar som drog ned trosorna på henne på dagis och försökte pilla henne i snippan och rumpan.
Hjälp.
På måndag åker jag på den kurs jag länge efterfrågat inom Sjf; jämställdhetskurs. Med fokus på lönesättningar, men säkert blir det mycket snack om strukturer och attityder också. Läge att bli inspirerad alltså, och skitförbannad.

Alla vinner

2009-09-21T11:55:00.002+02:00

Inser att det inte är så tokigt att jobba nattskift ändå. Det inträffar ju med lagoma mellanrum, och faktiskt så gynnar det familjen en hel del.
Som idag, jag skjutsade flickorna vid tio, därefter tog jag en långpromenad (slipper ha dåligt samvete för att jag inte rör på mig, resten av veckan), städade undan och förberedde middagen till resten av familjen.
Jag har vunnit: egentid, vila, motion, bortgörande av städning.
Familjen vinner: middagen är klar när de kommer, huset snyggt och leksaker på sina rätta ställen. De kan då lägga de två kvällstimmarna på att vara tillsammans.
Det enda negativa är att jag och J inte ser varandra alls dessa dagar.

En underbar september. När jag flåspromenerade längs vägen kunde jag dra in sån där fuktig höstluft i lungorna och känna att jag lever och inte är så skör som jag tror ibland.

Jag har nästan inte koll på någon av mina grannar eller de personer som bor längs vår väg, i byn. I fredags på promenad mötte jag en man som bor några hus bort från oss. Ett gult hus som knappt syns från vägen. Det var första gången jag såg det gula huset och han blev nog lika förvånad som jag när jag sa "jamen se där, där ligger det ett hus också". Vi har bott här sedan 2005.

Bra besked

2009-09-17T19:21:00.002+02:00

Jag har fått besked angående alla tester jag gjorde efter min senaste "magattack". Inget fysiskt fel så långt ögat kan nå, förutom magsåret som nu ska vara botat och för evigt borta. Men ingen magcancer, fickor på tarmen, tarmcancer, magsäckscancer, eller annat farligt. Det känns oerhört skönt.
Min samtalsterapeut är helt bombis på att attackerna är stressattacker. Psykosomatiska. Kanske är det så.

E är en underlig liten person. Ibland kan jag känna att jag inte når henne. Hon är hemlighetsfull och babblar inte om det som händer på dagis. Hemma älskar hon ensamheten bland sina grejer, rollekar och funderingar. Igår ville hon se Bolibompa på datorn. Jag lyckades övertala henne att mysa med mig under en filt istället. Efter fem minuter säger hon "det var mysigt mamma men kan jag få se på Bolibompa nu?"
Flickan är så olik mig själv man bara kan vara. Är det därför jag känner en osäkerhet inför hur jag ska möta henne ibland?

Abba gjorde en låt som beskriver hur jag känner.

Schoolbag in hand
She leaves home in the early morning
Waving goodbye
With an absent-minded smile
I watch her go
With a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm loosing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Sleep in our eyes
Her and me at the breakfast table
Barely awake
I let precious time go by
Then when she's gone
There's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt
I can't deny

Vad hände?

2009-09-16T21:46:00.004+02:00

Har tillbringat hela kvällen med att fundera över något jag blev utsatt för på ett möte på jobbet idag. Orkar inte återge allt som sades men en kollega hävdar att jag är ny i organisationen.
Så här funderar jag:
1. Alla är nya i organsationen eftersom den trädde i kraft 1 sept. Menade kollegan alla eller verkligen bara mig?
2. Jag har jobbat sedan 2003, kan det vara så att kollegan menar att jag är ny i jämförelse med kollegan själv som jobbat sedan typ 1903?
3. Har det jag gjort de senaste åren varit så obetydligt och osynligt att kollegan helt enkelt tror att jag haft nåt obskyrt arbete på en annan avdelning på företaget?
4. Har kollegan bara taskig tidsuppfattning?
5. Går tiden snabbare för kollegan än för andra människor? Kan det vara så att 6 år känns som 1 för kollegan?
Funderar vidare....

På fredag stämplar jag på ett sju dagar långt arbetspass med många kvällar/nätter. Jag är således ledig imorgon. Först tänkte jag att "då kan barnen vara hemma". Sedan tänkte jag om. Är det inte bra om jag tar det lugnt och laddar batterierna inför de sju dagarna? Jovisst, särskilt när man haft magsår kanske.
Så det blev en kompromiss. Barnen får sova ut, sticka till dagis några timmar för att sedan komma hem i rimlig tid.
Inte tänker jag utplåna mig själv. Det är dags att bli ett ego. Och framförallt att skilja på lediga dagar och föräldralediga dagar.

Framtiden

2009-09-12T16:52:00.001+02:00

E har inga planer på att någonsin flytta från vårt hus, meddelade hon igår.
Hon vill bo i sitt rum och sätta in en dubbelsäng eftersom hon kommer att växa.
I den sängen ska aldrig någon farbor ligga och hon ska inte få barn. I sängen ska lillasyster ligga. Tills de dör.

Meny

2009-09-11T10:59:00.003+02:00

Imorgon kommer vänner med barn hem till oss på middag. Jag har den senaste tiden inte orkat med socialt liv nämnvärt pga magen och de problem som följt. Jag har fått "skala".
Men sedan en tid tillbaka är ett samkväm inbokat och jag har tur som har en J som gärna lagar mat och dessutom gör det bra.
Detta tänkte vi bjuda på:

Laxtartar med mangosalsa och ett chardonnay
Oxfilé med västerbottensmos, broccolipuré och hortronvinsås, rött vin
Camembert i ugn med honung, valnötter och färska fikon. Serveras med ett sötare vitt vin.
Avslutning mörk choklad,kaffe och konjak.

Trevlig helg säger jag bara.

Saker att längta till

2009-09-08T11:35:00.002+02:00

* Jämställdhetskursen på Djurö i Stockholm i slutet av september.
Djurö är kanonfint och kurserna brukar vara givande med mycket nya kontakter över tidningssverige. Dessutom trerätters varje dag.

* Middag med vänner och bror kvällen före kursen.

* Stockholmsresa i oktober med mor och E.

* Egen ledig dag om två veckor där jag kan göra vad jag vill.

* Bröllopsdag 30 september med romantisk middag med J. Barnvakt fixad.

Och nu slog det mig att nästan alla dessa saker jag ser fram emot INTE innefattar mina ungar....help.

Heidi, ein elk!

2009-09-07T19:12:00.003+02:00

Vad jag gjorde mellan 04:45 och 12:30 idag?
Var ute i skogen och gjorde älgreportage.
Kvart över fem träffade vi jägaren in the middle of nowhere. Hon var fullt munderad och jag såg ut som en michelingubbe på väg till slalombacken. Trots alla kläder frös jag tidvis som en hund under vårt fyra timmar långa pass uppe på ett soligt, men blåsigt, hygge. Jag trodde inte vi skulle få syn på någon älg alls men jägaren Marie lyckades locka fram tre stycken, ingen av dem sköts av henne dock. Sånt är livet helt enkelt.
Det var en mycket givande dag fast jag känner att jag lever. Omtumlad av höstens friskluft, all dramatik, tiken som skallade ursinnigt och sprang i cirklar i skogen. Gav liksom aldrig upp.
Det blir tre sidor i tidningen imorrn.

Curling

2009-09-04T10:33:00.003+02:00

Jag har gått två gånger hos min samtalskontakt på företagshälsovården. Vi har pratat om jobbet, stress, om barnen, om det faktum att jag är rädd för så mycket. Det är förvånande, att man plötsligt bara börjar gråta åt något hon säger. Det överraskar mig att jag bär på knutor som jag kanske inte kände till.
Vi pratade om att breda ut den röda mattan framför sina barn. Jag sa att en av mina rädslor är att de ska bli besvikna och ledsna över saker. Jag vill undvika det. Samtidigt vet jag att det inte bygger självkänsla att göra så. Det är tvärtom det värsta man kan göra, att inte låta dem ta motgångar.
Jag är helt slut när jag åker därifrån. Men det känns ändå lättare över axlarna.

Idag är vi lediga jag och barnen. Det blir en biltur till Bredbyn till en kompis som just köpt hus. Ikväll kommer goda vännerna från Umeå som vi umgås mycket med. Jag sa till dem att min ork sträcker sig till att hämta mat på någon restaurang. Så så blir det. Indiskt, rödvin och som alltid trevliga samtal. Det ser jag fram emot.

Torsdagsreflektioner

2009-08-27T10:43:00.003+02:00

Intressant artikel i Svenskan idag:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/artikel_3413617.svd
Kanske ska man akta sig för att döma pappornas val för 20, eller 40 år sedan tänker jag.

Jag jobbar på och har svårt att hinna blogga. Igår var jag på mitt första "stödsamtal" som jag nu får pga mina mag -och stressrelaterade problem. Jag tror det blir givande. När jag satt där grävdes annan skit upp. Det finns tydligen spöken, skelett och demoner. Blir nog bra att få elda upp dem.

Höst snart och min bästa årstid. När barnen lagt sig tänder vi doftljus, gör te och mackor och ser filmer i vår soffa som är så liten att man får sitta med fötterna i varandras ansikten. Det har sin charm det med.

Barnen klarade dagisstarten bra. H är tyst och suger frenetiskt på sin napp när jag lämnar. E skuttar genast iväg till någon kompis och slamsar och fnissar. Det börjar bli allt mer viktigt för henne ser jag. Att välja egna kompisar.
På utvecklingssamtalet i våras sa de att hon leker med alla, och håller sig ibland för sig själv, självvalt poängterades. Först blev jag oroad att hon till skillnad från ett par av flickorna på dagis inte hittat en bästis. Sedan kom jag på att det inte är nåt att eftersträva i den här åldern. Det bästa är om hon kan umgås med alla. Det är friare, mindre sårbart.
Dessutom är samhället alldeles för duktiga på att fösa ihop flickor två och två medan pojkar tillåts utforska olika barn och olika konstellationer.
Det finns mycket intressant inom genusforskningen som tar upp detta.
Och har hon styrkan att självvalt avvika från en grupp lekande barn för att utforska på egen hand - vilket jag sett många gånger - så är det kanske grunden till en god självkänsla.

Treårig logik och empati

2009-08-22T20:27:00.003+02:00

E: Mamma, jag vill ha en katt...
M. Ja men det går inte för då blir pappa sjuk.
E: Mm. Han blir sjuk på natten när kattens hår far omkring i rummet.
M: Ja precis så är det.
E: Men jag vill ha en katt....
M: Då måste vi ge bort pappa tyvärr.
E: (efter en lång stunds funderande) Vi kan ge honom till Elsa för då blir hon glad.
M: Ja fast Elsa har ju en pappa redan.
E: Jamen då får hon ju två! Och jag får en katt.

Mormor: (mumlande och lite buttert) Vad glad Elsas mamma ska bli med två karlar...

Nostalgi i Luleå

2009-08-17T09:43:00.003+02:00

Min vän Anita hade bara hunnit befinna sig någon timme i Norrfällsviken när jag bestämde mig för att hänga med henne tillbaka till Luleå när vistelsen hos oss var över.
En av de saker jag är stolt över när det gäller mitt äktenskap är att det går att andas i det. Det var inga problem för maken J att jag hastigt och lustigt bestämde mig för denna utflykt på egen hand under vår sista semestervecka, och han tog så tillfället i akt att träffa kompisar och ha roligt på egen hand dagarna innan jag åkte. Som den gamla slitna klyschan säger; ge och ta, det är det som gäller. Fast jag skulle vilja dra det längre och säga att det är ett framgångsrecept.
Igår susade vi uppöver i min Volvo. Väl framme åkte vi till Storgatan 8 och beställde sushi. Det händer alltid någonting i mitt mellangärde när jag står utanför sushihaket. För i samma hus levde jag några bekymmersfria år i sus och dus och det var på Storgatan 8 jag i mångt och mycket formades och utvecklasdes som person. Jag brukar säga att jag blir Luleåsjuk när jag är i Luleå. Att jag vill tillbaka. Men maken J tror att det mer har att göra med vad de åren innebar. Det är inte Luleå i sig jag längtar efter, tror han, det är de åren. Och de kan aldrig komma tillbaka.
Nu sitter jag i Anitas dyra soffa, bloggar, dricker kaffe och funderar över dagen som i stort sett är blank. Nu ska batterier laddas.

Minnen och svar

2009-08-11T22:07:00.002+02:00

Badrummet hemma är så gott som klart och vi har städat och donat. Rensa är något jag gillar och hemfaller åt sådär en gång i kvartalet. Ikväll rensade jag i byrån där jag har mina kläder. Underst låg, som vanligt, ett svart linne med "Buddha Bar" tryckt på axeln. Jag förmår mig inte att kasta det fastän det är alldeles för kort och litet då det köptes på den tiden då jag knappt åt något. Men linnet ger så många minnen. Från den ansvarslösa tiden före barnen, då J och jag reste en massa och gjorde vad som föll oss in. 2001 lånade vi kompisens lägenhet i Paris och gottade oss med ostar, rödvin och kärlek. En kväll gick vi till Buddha Bar - bara något år senare öppnade det i Stockholm också så då förlorade det sin coolhet litegrand. Vi hade inte råd att köpa drinkar där men vi delade på ett glas vin och njöt av musiken. Och halvlullig efteråt köpte jag linnet.
Ibland träffar jag människor som är frustrerade över sina liv. De kommer sig aldrig iväg på någonting, de vill resa eller plugga men har skaffat barn för snabbt och blivit förbittrade över vad de inte gjort.
Då är jag glad att jag och J gjorde så mycket ihop innan flickorna kom. Vi har rest massor, bott på olika ställen, pluggat (mest jag då) och när barnen kom så var det helt naturligt. När andra trånande längtar efter Thailand är vi nöjda.

Nad, som svar på din kommentar på mitt förra inlägg: Tur att du har egen kraft att lugnt se på ditt liv med stolthet. Är det eftersträvansvärt med prylar, status och de mest hajpade inredningsprylarna? Man tror det ibland, men som tur är nyktrar man till. Vet du vad jag tror att barn vill göra på helgerna? Jag tror de vill vara med sina stressade föräldrar som de knappt sett till under veckan. Jag tror de skulle välja det framför dans, fotboll och simning, om de fick chans att vara ärliga. Men tyvärr görs ju så mycket "bara för att", eller för att andra gör det.

Krämpor

2009-08-11T11:20:00.002+02:00

Sommarens krämpor, i inbördes ordning:

Magsår
Förkylning
Nackspärr
Magsår
Munsår
Analklåda
Svampinfektion

Mammut

2009-08-06T10:53:00.003+02:00

När jag tvingades lämna hemmet i måndags och åka till mina föräldrars lägenhet i stan för att få vila hyrde jag en för tillfället tveksamt passande film: Mammut.
Inte för att det var något fel på den, den var riktigt bra, men temat Moderskap kanske inte var riktigt lämpligt just då när jag låg och grät och tänkte på E som stod och skrek på gårdsplanen när jag vit och svag for iväg med bilen.
Nåväl. Mammut är Lukas Moodysons kanske mest ambitiösa projekt. Den ställer kluriga frågor som; hur tar vi hand om våra barn? Vilka drivkrafter gömmer sig bakom att vi väljer karriären framför familjen?
Filmen utspelar sig i USA, Filippinerna och Thailand. Och även om det är hundratals mil mellan karaktärerna finns flera gemensamma nämnare. På ena sidan jordklotet måste en kvinna prostituera sig för att kunna ge sitt barn ett hyfsat liv, på andra sidan jordklotet jobbar man för att kunna njuta av hög materiell standard.
Själv undrar jag om tomheten kommer att äta upp oss. Vi springer runt som galningar och vet knappt vad vi gör. Varför är det så svårt att bara vara, och vara nära?
Läste en rad i en bok som kändes klockren: Idag vill vi ge våra barn service och förmåner, men är det det viktigaste?
Moodyson har helt klart inspirerats av den helt sanslöst bra filmen Babel och har även använt en av dess skådisar; Gael Garcia Bernal.
Ytterligare ett plus är filmmusiken som mestadels kommer från bandet Ladytron. Halvmörk syntpop, som ju jag faller för direkt.
Lyssna här:
http://www.youtube.com/watch?v=KGW9gm0a40g

Nu åker jag och E till kusinerna. Kvalitet!

Bakslag

2009-08-04T10:05:00.003+02:00

"Det tar en månad att läka ett magsår och det tar en veckas semester med highlife för att riva upp det igen".
Det sa min läkare till mig när jag igår ringde och halvgrinande förklarade att mina våldsamma attacker med kräkning och diarré dykt upp igen.
Känner jag mig dum eller känner jag mig dum? Hur kunde jag tro att jag en dag efter avslutad medicinering kunde köra igång med grillningar, oregelbundna måltider och vindrickning? Begåvad kan jag inte vara.
Nåväl. Jag tog bilen och for till mors och fars lägenhet i stan för att få vila, sedan gick jag på apoteket och hämtade ut en till laddning Omeprazol, plus en antibiotikakur med inte mindre än tre preparat som ska tas två gånger per dag i en vecka.
Och nu sitter jag inne i lägenheten liksom igår, under sommarens i särklass finaste dagar.
Och här har jag gott om tid på mig att fundera på mina synder.
Jo, det också: jag ska eventuellt få samtalsstöd i höst, där jag ska lära mig lite mer om hur man prioriterar och hejdar alltför våldsamt engagemang. Jag hoppas på många bra tips.

Topp 3

2009-08-01T21:13:00.002+02:00

E:s topp tre musiklista med inbördes rangordning:

1. Måns Zelmerlöw: Cara Mia
2. Veronica Maggio: 17 år
3. Kent: Columbus

Mellansnack

2009-07-25T10:04:00.002+02:00

Så mycket skrivet blir det inte i bloggen under semestern och det kanske är sunt?
Min första semestervecka är över. Den tillbringades med vänner i Göteborg; vi träffades på en långresa i Asien 2003 och har sedan dess träffats så gott som varje år. Fyra vuxna blev ganska snabbt fyra vuxna och fem barn, och ungarna har lekt från morgon till kväll. Vi satt ute och smuttade vin och njöt. Att leva i nuet jobbar jag med hela tiden och med ofta lyckade reslutat.

Nu är jag och brorsan i Norrfällsviken och städar och donar inför den årliga golfveckan med friends. Det är nio år mellan oss men vi har gemensamma vänner, vilket är himla kul. I eftermiddag kommer folk från Stockholm och Luleå, samt maken J som slitit i sitt anletes svett med badrummet. Han har förmodligen inte duschat på fem dar.

För några år sedan blev jag mailhotad av en obehaglig man sedan jag publicerat en artikelserie om mäns våld mot kvinnor. I något halvår ville jag inte gå ensam på stan på kvällen. Nu ser jag i tidningen att mannen är död. En konstig känsla.

Inför riksdagsvalet nästa år kör jag uteslutningsmetoden. Det blir rätt enkelt, det första partiet som ryker är Kd som gång på gång visar att de inte har i riksdagen att göra. Nu senast är det nån gubbtask som föreslagit att Sverige inför ett abortregister där kvinnors personnummer registreras. Göran Hägglund tyckte det lät bra.
"Egoistiskt"! sa en bekant när hon fick höra att en kvinna med två barn inte ville skaffa några fler barn med sin nye, barnlöse, man. Jag undrar trött när kvinnors ensamrätt över sina egna kroppar ska respekteras.

Insikter

2009-07-16T14:37:00.004+02:00

Jag vet inte om det är magsåret eller något annat som hjälpt mig med de nyttiga insikter som kommit till mig de senaste veckorna.
Idag, en solig lunch med fina vännen E på uteservering. Vi hade som vanligt mycket att prata om. Saker som betyder något.

Jag håller på att skala bort destruktiva relationer. Jag ser det så klart nu, i ett helt annat ljus än tidigare. Det är så självklart. Kanske var det så att när jag satt där med E och vi pratade om en gemensam vän som plötsligt och mycket oväntat förlorade sin pappa tidigare i sommar, kom jag ett steg närmare känslan av att nuet är viktigt.
Jag sa till E att det faktum att jag bestämt mig för att skala kanske kan jämföras med känslan av att ha tagit sig ur ett våldsamt förhållande.
Hon påminde då om att det finns något som heter känslomässig misshandel.

Fem veckor ligger framför mig nu. De ska fyllas med tid med familjen. Skogspromenader med E, bus med H, pussar, kramar, middagar med vänner, golf, njutbara stunder i ett nytt och väldoftande badrum, träff med kusinerna. Och kanske lite praktiska disskusioner med maken J gällande om det ska in några fler ungar på Skatan...
Vi får se.
Glad sommar!

Torsdagsreflektioner

2009-07-16T10:41:00.002+02:00

Sista dagen på jobbet före semestern och jag avrundar med att skriva om en ångermanländsk författare som flyttat hem igen efter åratal i Stockholm. Jag slutar jobbet med huvudet högt, känner att texten blir bra. Men det beror inte bara på mig, lika mycket beror det på henne och det hon ville dela med sig av sig själv. Mötet kändes helt rätt och verktygen för att skapa något bra dök upp med ens jag satte mig på hennes picknickfilt.
Hon är något av en proletärförfattare. Skriver om arbetare och har en enormt stor respekt för alla yrken även om de inte är så statusfylllda. "Alla yrken kräver specialkunskaper", sa hon. Och yrken som inte syns, som aldrig uppmärksammas eller värdesätts nämnbärt. Ofta är det kvinnor som har dem.
Nu när hon flyttar hem tycker hon sig flytta till ett språk.

Badrumsbygget fortsätter. Två stora fuktfläckar ställde till det men nu ska allt vara uttorkat och fint igen. Vårt mål var att vara klara med underarbetet imorgon så att hantverkaren kan jobba medan vi är i Göteborg. Glöm det, har vi fått säga till både oss själva och honom.

Livet, ett jävla slit och släp.
:-)

Beröringspunkter

2009-07-13T12:24:00.002+02:00

Idag konstaterar jag att det finns många och sorgsna beröringspunkter mellan de österrikiska källarbarnen och Michael Jacksons barn.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/michaeljackson/article5503618.ab

Boknörd

2009-07-13T09:40:00.000+02:00

Ensamhet, mögel och morgondag

2009-07-11T10:31:00.005+02:00

Det är vuxet att vakna utvilad halv åtta när man har möjlighet att sova till elva.
Barnen är hos mormor och morfar i Norrfällsviken. Jag pratade just med E.
"Hej mamma, jag har fått en barbie och glass. Och jordgubbar. Hej då!"
Konversationen liknar litegrann den jag har med en person i min, ej omedelbara, omgivning: envägskommunikation. Totalt ointresse för hur jag mår och vad jag gör. Men hon är tre och det är som det ska vara och jag njuter av att få veta allt hon gör och tänker. Nu förstår jag min egen mamma när hon säger att hon alltid är intresserad av vad jag gör, stort som smått. Så är det att vara mor, och det är underbart.
Maken J slet ut badrummet igår. En stor våt mögelfläck hittades under duschen. Han medger nu att det var i grevens tid att vi drog igång renoveringen. Jag får upprättelse, det är jag som drivit det här, med J:s milda protester ("Vi kan vänta några år"). Hade vi väntat kunde hela krypgrunden bli angripen. Nu kunde J och svärfar ta bort det skadade träet och inget hade spridit sig till isoleringen. Men badrummet luktar gammalt stall från förra sekelskiftet.
Efter en god och lugn frukost siktar jag på staden och dess shoppingutbud. Vi ska på bröllopsmiddag ikväll och jag behöver någon trasa att ta på mig. Nu ska jag strosa på stan utan barnvagn och att vara svettig på ryggen.
Fyra dagar kvar till semester.

Svårast

2009-07-07T21:15:00.002+02:00

http://youtube.com/watch?v=nJBzQk2_eLg

Coolt helt enkelt.

Känner mig så enormt lätt i sinnet ikväll. Glad och uppsluppen, ungefär som om något förlösande skett. Magsåret måste ha gjort underverk med mig.

Besatt av loppis

2009-07-07T19:16:00.005+02:00

Sedan jag kom på (den som visade sig vara min smartaste på länge) idén att hyra ut torpet, har jag introducerats till ett inslag som jag alltför sällan kommer i kontakt med. Loppisvärlden. I ett torp får det vara lite kitchigt och mismatchigt. Hemma vill jag inte ha det så, men i färdigställandet av torpet har jag fullständigt frossat i gamla udda koppar, roliga skålar och gammeldags ljusstakar.

Idag smet jag iväg til Röda Korset en sväng, de ligger granne med tidningen. Där hittade den den sötaste lilla 70-talskeramikskål man tänka sig kan.

Den får faktiskt flytta in på Skatan.

Ett med naturen

2009-07-06T19:46:00.005+02:00

Även om jag inte är någon friluftsmänniska har jag vett att uppskatta att leva mitt i ett naturligt kretslopp av hav och skog runt omkring mig.
Jag och E tog en promenad i skogen ikväll. Skogen, som vi har näst intill inpå knuten. Vi gick på smala stigar, satte oss att vila på mossklädda stenar och pratade om att dit kunde vi gå och fika någongång. När vi kom ned på skogsbilvägen tog vi an avstickare till havet. E badade fötterna och hoppade på stenarna. Jag försökte att inte ropa "akta dig" när hon vinglade till, och jag drog en lättnadens suck när hon själv balanserade upp situationen.

Vi havet växer inte mycket. Därför var det uppseendeväckande med en törnrosbuske mitt i stenpartierna. Åtminstone tror jag det var en sådan. Vi tog en kvist och satte i fönstret hemma och nu luktar hela köket gudomligt. Titta på bilden, är det en törnros eller vad är det?

Det var en underbar timme. Jag har tänkt läsa om mindfulness, jag tror jag kan behöva det.

Kanske närmare jag mig något, därute i skogen och vid havet. Tillsammans med E.

A wonderful world

2009-07-06T09:01:00.003+02:00

Min helg kommer jag att minnas. Den började halvdåligt med stress och ett försenat plan samt att jag uppgivet konstaterade följande efter fem minuter i storstaden: man vet att man är i Stockholm när man hinner möta fem tveksamma typer på den korta sträckan Cityterminalen - T-centralen. När man hittar en bajskorv i rulltrappan, när folk springer med lattmuggar på rullband, när barn försöker spela fotboll på en fem kvadratmeter stor gräsplätt mitt bland avgaser och när Stockholmare helt oreflekterat slantar upp alldeles för mycket pengar för en måltid på lokal.
Nåväl.
Vid Slussen träffade jag fina E och tillsammans begav vi oss till min brors 40-årsfirande på "Boule och Berså". Jag avnjöt en god tallrik revbensspjäll med flingsaltsstekta färskpotatisar och tre sorters såser. E åt räkor och så knäckte vi en flaska rött under förtroliga samtal.
Därefter begav vi oss med taxi till Kungsholmen och mötte min andra bror och hans polare. Det blev tjo och tjim i stora mått och för ett litet tag gillade jag att trängas i en bar, det är ju inte så ofta det händer. Två ragg hade jag kunnat få också om jag velat; Stockholmare är ju bara för desperata.
Först vid tre på natten däckade vi i brorsans lägenhet i Skarpnäck.
Upp nio och så brunch med fina E och underbara J (två goda goda vänner och föredetta kollegor) på Mosebacke. Vi startade 100 samtalsämnen för vi hade så mycket att prata om såklart, mest skvaller från tidningen. Brunchen, en helt vanlig buffé - god men inte märkvärdig - kostade 175 kronor så jag passade på att ta tre omgångar.
En tur på stan och dagen avslutades med en släktmiddag i Bromma bland kusiner och kusinbarn. Vi satt i en stor matsal med stora fönster och barnen lekte i den uppvuxna trädgården utanför och vinet var gott och maten ännu godare. Även där startades 100 samtalsämnen och ett löfte gavs om att återuppleva kvällen till hösten.
Mötte mor och far på Arlanda lördagkväll och vi körde bil till Norrfällsviken. Sov några timmar och sedan kom maken J med flickorna och J och jag tog en golfrunda där jag knep 12 hela poäng på nio hål! Rekord för mig och sakta närmar jag mig officiellt handicap.
Söndagen avslutades med surströmming och när vi körde hem till Övik och J satt i baksätet och sjöng med flickorna, då kände jag ett brännande våg genom mellangärdet som inte var magsårskänning utan mer en känsla av att jag lever. Och att jag lever precis så som jag vill.